"Ni som fortfarande tror på medmänsklighet: hjälp oss i asylrättskampen!"
"Idag skulle Ghader Ghalameres utvisas till Iran. Trots sin tilldelade flyktingstatus av FNs flyktingorgan UNCHR, utvisas han ändå till ett liv där han riskerar att mördas. Passagerare på morgonflygen ner till Stockholm lyckades dock förhindra transporten till Arlanda, genom att vägra sätta sig ner, vägra att sätta på sig sina bälten, en sorts småskalig olydnad som räddade Ghalameres liv", skriver Jorge Londoño, antirasistisk debattör och aktivist.
Läs mer om utvisningen av Ghader Ghalameres här.
Jag sitter på golvet i avgångshallen på Arlanda flygplats, med min dator i knäet och stressade resenärer runtomkring mig. Nyligen fick jag reda på att Ghader Ghalameres utvisning har fördröjts genom passagerare och medmänniskors civilkurage. Det sprider sig ett lyckorus igenom min kropp, men jag vet att denna lilla segern tyvärr inte är avgörande för om Ghalamere får stanna i Sverige eller inte. Det ger oss asylrättsaktivister mer tid att klaga, överklaga och protestera.
Det vi får lära oss av alla dessa utvisningar och deportationer, är att Sverige som nationalstat gång på gång, trots skrik och kritik bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Plötsligt står det klart att Ghalameres barn tydligen inte omfattas av barnkonventionen. Vi får lära oss att Alliansen som gång på gång stoltserar över den självutnämnda beskrivningen "en human asyl- och flyktingpolitik" ljuger oss rätt i ansiktet. Att Sverigedemokraterna normaliserar ett politiskt läge där dessa deportationer snart också inte längre ifrågasätts. Vi får lära oss att (v)änsterns luftslottsantirasister gärna spelar opportunister på bekostnad av vår kamp och att vi egentligen står ensamma mot vithetens förtryck.
Att en flyktingstatus utdelad av UNCHR inte betyder något hos Migrationsverket.
Ghalamere är dock inte ensam. Allt för ofta rycker vi ut i sista sekund för att försöka rädda människors liv. Allt för ofta misslyckas vi, med de rådande omständigheterna. Undanhållande av information från gränspolisen, mystiska hemliga transporter mellan städer och flygplatser och kontaktförbud mellan den förvarstagne och hens anhöriga. Vi behöver därför mobilisera fler. Jag önskar att fler antirasister kunde ställa sig upp, kräva flyktingamnesti, öppna gränser och asyl åt våra medmänniskor i behov.
Jag önskar att dessa antirasisters engagemang sträckte sig utanför att endast bära "vi gillar olika"-pins och "nej tack till SD i riksdagen"-likes på Facebook. Jag önskar att alla antirasister genast slutar upp med den tacksamhetskulturen som uppstår. Tacksamheten som tvingar flyktingar och utvisningshotade att underställa sig opportunisterna. Men mest av allt vädjar er som fortfarande tror på solidaritet, medmänsklighet och antirasism att hjälpa oss i asylrättskampen - på de berördas villkor.
Jorge Londoño,
antirasistisk debattör och aktivist
@jorgeclondono
