"Om detta skulle vi berättat"

Jag förstår inte riktigt.
Eller klart jag förstår,men jag förstår inte hur detkunde bli så här igen.
Hur vi kan stå påsamma plats som när min mamma försökteförklara för mig 1999 att det faktiskt fanns desom fortfarande var nazister, trots allt vidrigt nazisterna redan gjort,avlivat människor, gasat ihjäl, dödat, mördat. 

Jag minns boken ”Om detta må ni berätta”som låg hemma och påminde om det som skavde.
Jag minns John Hron som ett slags nu-räcker-det-tillfälle. 
Jag minns hur morden i Malexander kändes som en film.

Jag minns hur bilden med tanten som slår en skinnskalle nästanvar ett skämt fast ett allvarligt sådant med ett somberättade hur vi alla tänkte och kändes och som denenades oss. 

Jag minns hur det i högstadiet var okejatt påtala hudfärg, hur illa en vikarie medinvandrarbakgrund behandlades, hur hon inte kom tillbaka efter konfrontationenmed några killar utanför NO-salen. Jag minns hur illa jagblev till mods men inte visste vad jag skulle göra annat änatt säga att de var dumma i huvudet.
Tomma ord för dem.
Men viktigt för mig. 

Jag minns att jag såg dokumentärer om NationalSocialistisk Front på tv och spelade in dem påkassett och bad min SO-lärare spela upp dem i skolan. Det händealdrig, men jag bar med mig dem i väskan.
Jag minns hur jag kallades kommunistfitta när jag sa att allavar lika värda och att det var lika okej att tala illa om invandraresom det var att tycka att jag var dum i huvudet och mina åsiktervar fel.
Jag var 13 och tänkte att alla borde vara lika värdaoch förstod inte riktigt det omtumlande i det uttalandet.
Jag är 26 och tänker att alla bordevara lika värda och förstårinte riktigt det omtumlande i det uttalandet.

Men så ser jag Uppdrag granskning omnazisternas våld. Om att de som tycker som jag och som sägeremot blir hotade, knivskurna, mördade.

Jag minns också hur jag först i gymnasietfick en vän som kunde berätta om hur rädd hon varit förLasermannen, hur hon trodde att han skulle skjuta henne och hennes familjeftersom de inte såg svenska ut.
Att jag först då förstod att det egentligen aldrig tarslut, det tar bara nya vändningar, och att det ärförst när det påallvar tas upp till ytan blir aktuellt och oacceptabelt. Smygrasism ochsmygnazism är ingenting drabbande för de som intedrabbas direkt.

Det är lätt att bli skrämdtill tystnad, men det är lika lätt att av enkelhetvälja bort att se saker.
Om vi blundar finns det inte, det gäller inte bara våldpå tv när en ärliten, det gäller våld i vardagen när vi ärvuxna.
Men det måste få ett slut, det måste bli någonförändring.
Rasisterna måste ut.
Nazisterna måste bort.
Första partiet som på allvar tar upp nazismen och hur vi bekämpardem i riksdagen får min röst. Ut ska de.
Och om nazismen må vi berätta. Förnazismen dödar. 

Emerentia Leifsdotter Lund
Skribent, DJ och tidigare programledare