Speljournalist: "Att era grafiker gillar stora tuttar är inte ett bra argument"
Speljournalisten Daniel Eyre skriver om sexism inom spelvärlden, och att vi måste göra vad vi kan för att få till en ordentlig förändring.
Hej.
Jag heter Daniel och jobbar som speljournalist.
Jag får resa en del i jobbet. För att se spel och prata med människorna bakom spelen. Och jag har alltid en personlig agenda med mig.
De senaste månaderna har jag frågat mannen bakom det här spelet varför det ansågs relevant att förstora brösten hos den kvinnliga huvudpersonen, samt om huruvida jag hade fått klä min karaktär i stringkalsonger och se dennes snopp guppa upp och ner om karaktären hade varit en man.
Jag har frågat mannen bakom det här spelet varför en karaktär som såg ut så här för 15 år sedan ser ut så här i dag.
Jag har förmedlat till en av mina största idoler, mannen bakom spelet Killer 7, att jag sänkte mitt betyg av hans senaste spel eftersom det innehåller scener då jag som spelare ska vinna kvinnors kärlek (och fitta) genom att stirra på deras bröst och mellan deras ben medan de tittar bort, och slutligen ge dem en riktigt dyr present.
Jag har frågat mannen bakom den japanska rollspelsserien Tales varför nästan alla spel i den genren fortfarande handlar om en ung, stark pojke som ska finna sig själv och sin plats i livet genom att ta hand om en nervös och blyg ännu yngre flicka.
Och jag har vid världspremiären av detta spel frågat männen bakom spelet varför den enda kvinnliga karaktären bland tre manliga bär spets-bh under vad som liknar ett nattlinne samt har som superkraft att förföra övriga genom att hångla med dem.
Föga förvånande har jag än så länge inte fått ett enda vettigt svar, bland allt nervöst svammel om "våra grafiker gillar stora tuttar" och "vi har kollat med fokusgrupper". Men kommer att fortsätta att fråga. Varje enskild gång det känns relevant. För kanske kan jag åtminstone plantera små, blygsamma tankefrön hos några av dessa regissörer, producenter och artister, kanske kan jag få dem att snudda vid nya synvinklar, och tillsammans med likasinnade få dem att en dag lämna dessa normer bakom sig.
Och anledningen till att jag skriver detta här och nu är a̶t̶t̶ ̶f̶å̶ ̶e̶n̶ ̶j̶ä̶v̶l̶a̶ ̶m̶a̶s̶s̶a̶ ̶l̶i̶k̶e̶s̶ följande:
Det finns inte en enda yrkeskår och inte en enda sund livsåskådning som inte tillåter en att göra sitt bästa inom dessa områden. Att fastslå en schysstare, mer respektfull och inte minst roligare kvinnosyn än den vi dragits med sedan stenåldern, är något vi alla måste hjälpas åt med. Det spelar ingen roll vad vi arbetar med eller hur våra liv ser ut. Vi kan fixa detta, på varsin arbetsplats, i varsitt privatliv, alla dagar. I dag pyr eldar som aldrig förr. Det är på gång, överallt. Men vi måste se till att blåsa syre över de eldarna.
Vart vi börjar?
ÖVERALLT.
Ingen kan göra allt.
Men alla kan göra något.
Daniel Eyre, speljournalist
Den här debattartikeln är en återpublicering av en statusuppdatering på Facebook. Originalet kan läsas här.
