"Mitt land är förlorat till brunskjortorna"
"Något har hänt, och min ilska ersätts av en förlamande uppgivenhet. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte bemöta vänner, grannar, arbetskamrater och släktingar som köper denna 'vi mot dem'-mentalitet", skriver Björn Rosengren, oberoende debattör.
Under helgen blev två smågrabbar attackerade i Lund, av en medelålders man. Han valde att släppa lös sin hund, en bulldog, och bussa den på en av pojkarna. Hunden hoppade upp på killen, och välte honom. Vad pojkarna hade gjort fel? De var båda muslimer. Efter hundattacken valde mannen att skrika förolämpningar och grova rasistiska påhopp efter pojkarna och deras båda pappor.
När jag hör om händelsen, som berättas för mig av den ene pappan, händer något inom mig. En ilska som bubblar upp, tårar väller fram i ögonen, och jag känner hur jag skakar. Är det här mitt Sverige? Är det hit vi har kommit nu? I Jönköping marscherade nazister på gatorna. I Lund visar rasismen sitt fulaste tryne när femåriga pojkar attackeras på grund av sin religion.
Någonstans, någon gång under den senaste mandatperioden, har något hänt. Öppen rasism har blivit legitimt, på Fäladstorget i Lund denna helg bevittnades händelsen av flertalet människor. Alla valde att gå vidare. Ingen stannade. Ingen sa ifrån. Att attackera muslimska barn är inget märkvärdigt.
I Sveriges riksdag, och många beslutande organ runtom i Europa, sitter i dag fullfjädrade rasister. Begreppet rasism skakar man av sig genom att kalla sig nationalist, och påtala att det inte handlar om muslimernas ras utan tro, och då kan man ju inte vara rasist. Men raser är ett dött begrepp, etnicitet allt mer utsuddat. Den nya rasismen är religiös rasism, i dess värsta form. Sveriges tredje största parti har företrädare som anser att islam är det största hot som funnits mot Sverige. Runtom i Europa stiftas lagar som direkt har muslimer som måltavla. Ute på gator och torg är det fullt legitimt att skrika glåpord efter kvinnor i slöja. Och nu senast, barn. Försvarslösa barn, som råkar vara muslimer.
Något har hänt, och min ilska ersätts av en förlamande uppgivenhet. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte bemöta vänner, grannar, arbetskamrater och släktingar som köper denna ”vi mot dem”-mentalitet. Jag orkar inte höra mer desinformation och propaganda hämtat från rasistiska nyhetssajter. Jag orkar inte se sverigedemokrater i TV och tidningar som gör varje fråga till en fråga om invandrare. Jag vill bara ge upp. Mitt land är förlorat till brunskjortorna.
Men samtidigt: rasismen, både den strukturella och den vardagliga, bekämpas inte med tystnad. Den kan inte tigas ihjäl. Det som återstår är att fortsätta ta debatten, att uppmuntra fler att ta de obehagliga diskussionerna runt fikabord och vid familjemiddagar. Att våga stå upp för människovärdet, oberoende av hudfärg, ursprung och religion. Oavsett om det är vid valurnan eller i vardagen. Tillsammans är vi fler, tillsammans har vi det som krävs för att överrösta varenda rasist vi möter. Tillsammans kan vi ta tillbaka vårt land – det Sverige som historiskt är världsberömt för sin öppenhet och tolerans. Tillsammans, mot varenda rasist vi möter.
Kamp, inte resignation.
Björn Rosengren, oberoende debattör
