"Extremism har blivit den nya feminismens främsta verktyg"
"Våra fäder, bröder och partners är inte våra fiender", skriver Emelina Jansson.
Emelina Jansson är partipolitiskt obunden men engagerad i människorättsfrågor. Jag studerar socialantropologi och internationella relationer.
Jag brukar inte ta en offentlig debatt pådetta sätt, av den anledning att man alltid får stå ut med kritiken. Det händermen inte i alltför stor utsträckning. Men i dag tänker jag lufta mina tankar omden vänsterextrema fötryckarfeminismen som får allt större acceptans i detoffentliga samt sociala rummet.
Låt mig börja med att en gång för allafastslå att; ja, givetvis är jag feminist. Inte med dagens svenska version avdet ordet utan feminist i den bemärkelsen kopplat till kvinnorörelserna ochkvinnokampen inledd på 1800-talets Sverige, då kvinnor var omyndigförklaradeoch inte fick arbeta eller rösta. Feminist i den bemärkelsen kopplat till destrider kvinnor vann i.o.m den allmänna rösträtten, rätten till förvärvsarbetei alla yrkesområden. rätten till egendom, arvsrätten och så vidare Att kvinnan även på1900-talets sista decennier och även i dag har hinder kvar i det sociala ochpolitiska ifrågasätter jag inte - så lugna de brinnande"svar-på-tal"-fingrarna ett slag till.
Det jag däremot ifrågasätter är hur manbefläckat dessa 150-200 års kvinnokamper med könsrasism. I Sverige, ett avvärldens mest jämställda länder (ja, tro det eller ej, vi lever i ett avvärldens bästa samhällen, med självklara brister givetvis) har feminister vänten kvinnorättsfråga till hat och förtryck. De medelålders vita männen ärfienden och kvinnor som motsätter sig idén är könsförrädare. Män får nu ävenutstå kränkningar om de uttalar sig som feminist, varför? De är män.
Att män bara de senaste 100 åren (alltsåprecis som kvinnor) fått åtnjuta allmän rösträtt är det ingen som tänker på.Att bara en liten del av befolkning, de rika och välbärgade, fick rösta iSverige innan 1921 är det ingen som tänkt på. (Och nä, syftet med detpåståendet var inte att rikta hetsen mot de välbärgade nu. Bara en notis då jagvet att ni extremister gärna tar en generaliserande faktapunkt och grundar enhel ideologi bakom den.)
Att män är jämställdhetsyrkare, och harvarit i många herrans år, är i dag en helt absurd tanke tydligen. Kampen omjämställdhet kan omöjligen utesluta hälften av befolkningen, var finner nijämställdheten då? Ingenstans.
Om männen enbart kan tänka i egenskap avsitt manliga kön och deras "förtryck" och beteende ligger i derasmanliga natur - vad är det då som säger att inte kvinnan hör hemma med barnen?Det låter givetvis löjligt, eller hur?
Ett 100% jämställt samhälle är visserligenför mig en utopi, om så en vacker sådan, men i min värld är det helt vansinnigtatt propagera för ett 100% jämställt samhälle och då utesluta männens kamp motsamma mål. Skulle en afrikansk man som tog debatten mot könsstympning ses medsamma förakt som Joakim Lamotte i Sverige beskriver i sin debattartikel iaftonbladet? Eller symbolisera ett samhälle som tar ett stort kliv i exakt denriktning man vill? Tänk gärna på den en stund. Våra fäder, bröder och partnersär inte våra fiender, de oliktänkande är inte heller våra fiender, egentligen.Den enda fienden är den tanken som så lätt slår rot i folks huvuden; att manhar den absoluta sanningen som kommer råda bot på precis alla problem och allaoliktänkande måste elimineras och tystas - extremismen.
Emelina Jansson,
Partipolitiskt obunden