"Jag gjorde som SD uppmanade – flyttade ut till förorten"
"Kan vi sluta räkna hur många bilar som brinner och i stället fråga oss hur det kommer sig att de sätts i brand?", skriver Moa Mattson.
Moa Mattson har arbetat som adjunkt i retorik och håller nu på att skriva klart masteruppsats i samma ämne.
I somras flyttade jag med min familj från ett av stadens mest attraktiva områden. Ett område där föräldrarna till skolornas barn höjer rösten ifall barnen måste stressa i matsalen eller om kommunen meddelar att de inte kommer att spola någon is på skolgården denna vinter. Kort och gott där föräldrar har möjlighet, tid, kraft och råd att vara närvarande. För jo, närvaro kostar för många människor pengar.
Vi hittade ett billigt radhus i ett annat område och det var billigt mycket tack vare stadsdelens lite mer missklädsamma rykte och kanske för att utsikten skilde sig från idén om ”radhusidyllen”: vår utsikt bestod av flera sjuvånings hyreshus och kvinnor i niqab.
Och just det, ungefär 50 meter bort grillas någon bil då och då.
Första dagen jag kom hit lärde jag känna ett tiotal nyfikna barn. De flesta bor i just dessa fula, höga hyreshus. Ett av barnen sa efter ett par dagar: ”Ert hus är så fint på kvällen. Jag brukar sitta i mitt fönster och titta på det.”
Själv bor han med sina tre systrar, sin morbror och mamma i en trea.
Ganska snart började min nioåriga bonusdotter att kommentera de andra barnens, för henne helt främmande, liv: ”Han och hans lillasyster somnar ensamma på kvällarna.” Hon talade då om sin nyfunne nioårige vän och dennes femåriga syster. Jag förklarar att deras mamma antagligen arbetar, hon har helt enkelt inte råd att vara hemma och natta sina barn.
Och där brinner visst en bil. Det ser ut som en majbrasa.
Det är något som är galet nu och det fortsätter att gå åt fel håll. Sedan jag flyttade hit har det blivit än tydligare: det handlar inte så mycket om att vi kommer från olika kulturer, det handlar om ekonomi.
För i höghusen bor även människor som Sverigedemokraterna skulle kalla ”etniskt svenska” med exakt samma problem som de utlandsfödda: ensamstående mödrar som tvingas lämna sina åttaåringar hemma en fredagskväll för att åka och jobba. Samtidigt som fredagsmyset pågår i de mer lyckligt lottade husen sitter denna åttaåring utanför på elskåpet och känner ändå en glädje och stolthet över den mobil hon fått av sin mor för att i alla fall kunna få tag i sin dotter och säga godnatt.
Och där brinner en bil till.
I ett av radhusen bredvid oss bor en kurdisk familj. De har samma tur som jag: de kan vara hemma med sina barn när de vill och när det behövs. Vi kommer från ”olika kulturer” men vi kan ändå följa våra barn till skolan lagom tills klockan ringer. I stället för så många andra barn som gått själva flera timmar tidigare för att spendera morgonen på fritids.
Det handlar om ekonomiska klyftor som blir till sociala. Hur ska den ensamstående mamman ens kunna engagera sig i sin dotters elevråd och sonens mer och mer problematiska situation med klasskamraterna då hon är tvungen att ha två jobb för att få ekonomin att överhuvudtaget gå ihop? Och under tiden hon arbetar: var ska dessa barn ta vägen?
Efter en sommar med dem kan jag berätta var de är: på gården. Hela dagarna leker de, busar de, bråkar de, skrattar de, gråter de. Utan den kompass en vuxen i många fall kan vara angående vad som är rätt eller fel. Utan en vuxen som kan förklara, tillrättavisa, medla, trösta. Och detta för att föräldrarna inte har råd. Och samtidigt ser vi statistiken som endast går åt ett håll: barn med lågutbildade föräldrar får sämre resultat i skolorna och klyftorna ökar.
Och ja, där brinner en bil till.
På söndag är det val. Det är dags att sluta dela upp människor i ”vi” och ”dem”, sluta älta att ”de” kommer från en ”annan kultur” och för den delen: sluta se ”dem” som både ”kostnader” och ”investeringar”. Kan vi i stället våga se det vi faktiskt har rakt framför oss: de ekonomiska skillnaderna mellan fattiga och rika - oavsett härkomst - ökar och detta leder i sin tur till andra typer av problem.
Kan vi sluta räkna hur många bilar som brinner och i stället fråga oss hur det kommer sig att de sätts i brand? Kan vi snälla bryta oss loss från att tala om människor med hjälp av ekonomiska metaforer och i stället börja tala om dessa faktiska siffror med medmänsklighet?
.jpg)
