"Debatten om jämställdhet är ett skyttegravskrig"

Låt oss prata jämställdhet, utan att peka finger och skuldbelägga. Jag tror att det kan bli intressant. Mycket av jämställdhetsdebatten handlar nämligen om just detta: Så här är det och det är någons fel, vilket får responsen att det är nonsens och att de som påstår detta är idioter. Nu drar jag det till sin spets för att få fram en poäng.

Vi är fyra bröder i min familj. Jag är äldst och de två yngsta är nio respektive elva år yngre än jag. Om det är något jag med säkerhet kan säga att jag insett genom åren, så är det att vissa saker kan barn inte lära sig genom tillrättavisning. Vissa saker måste de lära sig på egen hand. ”Rör inte spisplattan, den är varm!”

Den meningen går att upprepa hundra gånger om dagen för en femåring, chansen är stor att det ändå krävs att barnet sätter handen på plattan och bränner sig innan hen aldrig gör det igen. ”Du måste äta upp salladen” och ”du får inte äta godis i dag” kan lätt få barn att sätta sig på tvären – helt plötsligt är motsatsen mer lockande. Några har säkert redan listat ut min poäng. Här kommer den: Vuxna fungerar likadant.

När någon bygger sina argument på att ”jag har rätt, du har fel” så kommer motparten reagera genom att sätta sig på tvären. Fokus hamnar på att bevisa att man minsann visst har rätt. Och debatten blir ett skyttegravskrig – stillastående, inga framsteg i någon riktning. Jag har läst en del feministiska debattartiklar. Inte sällan är poängen i stil med ”män är svin”, ”män gör fel”, ”män vet inte sitt eget bästa”, ja, ni förstår.

Här tänker jag ta ställning: Den retoriken fungerar inte, oavsett om man anser att det som sägs är rätt eller fel. Därför att – precis som ett litet barn – kommer de flesta män som läser denna typ av artiklar att reagera likadant. ”Så fan heller, vad är det för jävla skitsnack!?” Och så kommer man inte att komma någon vart i debatten. Jag har läst en hel del mindre feministiska debattartiklar också. Här är den gemensamma nämnaren ofta att man anser att det som feministerna säger är fel, det är korkat, det är populistiskt, det håller inte, lägg ner och gå hem.

Även här tänker jag ta ställning: Man har all rätt att tycka så, men retoriken är på småbarnsnivå. Var konstruktiv: hur ska man göra i stället då? Det sägs ofta att barn inte gör som vuxna säger, de gör som vuxna gör. Jag tycker att detta är ett väldigt bra ordspråk, som bör användas i jämställdhetsdebatten!

Det vill säga, om man tycker att kvotering och samtyckeslagstiftning är fel, påpeka gärna det, men stanna inte där. Påpeka även hur man tycker att man i stället ska gå tillväga för att göra det mer jämställt. Eller varför ingen åtgärd alls behövs, om man tycker så. Om man tycker att vårt samhälle gynnar män på kvinnors bekostnad, påpeka gärna det. Men stanna inte där! Fortsätt med hur man tycker att man kan förändra detta. Och lägg för allt i världen inte skulden på någon, det är ett perfekt recept för att vända läsaren emot sig. Att debattera är oerhört viktigt. Det kan leda till nya idéer, perspektiv och – inte minst – förändring. Men att debattera kan vara lika svårt som att lära ett barn att låta bli spisplattan. Om man inte gör det på rätt sätt så blir resultatet irritation, svordomar och brända händer.

I stället för ”jag har rätt och du har fel”, försök med ”jag tycker A och därför bör vi göra B”. I stället för ”det är ju helt idiotiskt”, försök med ”jag håller inte med, jag tycker att C är bättre på grund av D”. Kanske kan detta göra att man lyckas mötas någonstans mittemellan. I stället för att stå i varsin skyttegrav och skjuta hejvilt på varandra.

Sam Strandberg