"Min bror ska inte behöva se döden som den enda utvägen"
Dennis Kindbom: "Ett barn ska inte behöva se döden som den enda utvägen. Då har samhället misslyckats totalt. Varför händer det ingenting?"
Pojken på bilderna ovan är min lillebror. Han heter Linus. Linus är fjorton år gammal. Linus är en väldigt glad person, utåt sett. Men för oss som känner honom så vet vi att han egentligen inte alls är särskilt glad. Linus är mobbad, ensam och utstött i skolan.
Linus har alltid varit en försiktig och ganska blyg kille. Det hela började redan för åtta år sen. När han började i förskola så fanns det en annan pojke som såg Linus som en perfekt måltavla. I början var det mest elaka ord som Linus fick ta emot. Men med tiden så började även slagen och utfrysningen komma. Det pratades förstås med rektor och lärare och det lovades att något skulle göras för att detta inte skulle fortsätta. Och som alltid så funkade det ett tag, men sen var allt likadant igen. Åren gick och det blev bara värre och värre, ingenting hände, ingenting som gjorde att mobbningen upphörde helt i alla fall. Som sagt, det var lugnt ett tag, men sen var det likadant igen. Det var möten med rektorer, möten med lärare och det skrevs insändare till Hallandsposten. Men allt var förgäves.
När Linus skulle sluta sexan så tänkte nog alla, inklusive Linus själv, att allt skulle bli bättre med ett miljöombyte, ny skola, ny klass och nya vänner. En nystart helt enkelt. Så blev inte fallet. Linus hade kommit in i en så kallad fotbollsklass. Han hade varit på uttagningar och fick besked om att han var en av de lyckliga som fick börja i klassen. Gissa om han blev glad! Fotboll är livet för Linus. Men inget gott som inte för något ont med sig. En annan som också skulle börja i klassen var den här pojken som mobbat och slagit Linus i sex år. Han blev helt enkelt inte av med problemen.Självklart fortsatte mobbandet även i högstadiet. Den enda skillnaden från tidigare år var att det skedde på en helt ny skola. Även på denna skolan blev det möten med rektorer och lärare. Men som vanligt hände det ingenting som gjorde att detta helvetet upphörde för Linus. Men en dag hände något som som fick Linus och hela vår familj att verkligen hoppas på en bättring. Den där pojken som varit Linus plågoande under sju år, skulle flytta och byta skola. Nu skulle det väl äntligen bli bra ändå?!
Det blev det inte. Under det första året på högstadiet så hade Linus redan hunnit bli utfryst och lämnad ensam av i stort sett alla sina klasskompisar. Och här står vi nu, åtta år efter helvetet började för min älskade lillebror, och ingenting har förändrats. Förutom att Linus har blivit äldre, han har blivit väldigt osäker och har ett självförtroende som är i botten. Det är med tårar i ögonen och en stor klump i magen som jag skriver detta.
Ska det verkligen få vara såhär i dagens samhälle? Ska ett barn behöva stå ut med det här? Det finns de som inte orkar med att leva såhär, de väljer den enkla utvägen. Det är inte klokt. Ett barn ska inte behöva se döden som den enda utvägen. Då har samhället misslyckats totalt. Varför händer det ingenting? Vad ska man göra för att få människor att förstå att detta inte är okej? Ingenting som gjorts tidigare har fungerat. Ska man behöva anmäla en skola för att de inte sköter sitt jobb? Nej det tycker inte jag, så långt ska det inte behöva gå.
Nu är det dags att vakna tycker jag!
Dela gärna detta så att folk verkligen förstår vilket stort problem mobbning faktiskt är. Det måste göras nåt och det måste ske nu!
Dennis Kindbom
