"Ta ner poesin och låt den ömt smeka din livströtta oktobersjäl"
Julia Österlund: "Som Athena Farrokhzad sa: 'Ta ner poesin. Gör den användbar. Plocka det du behöver ur den'".
Julia Österlund pluggar till språkkonsult vid Lunds universitet.
Det har varit en dyster höst. Vi har alla våra egna vägar att söka balsam för våra trötta oktobersjälar. Min: att fly in i skönlitteraturen. Just nu läser jag Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit. I litteraturmagasinet Babel berättar författaren om debuten och sitt författarskap. Hon säger: ”Jag har alltid använt poesin i mitt eget liv. För att söka tröst, för att förstå saker, för att sluta förstå saker”.
På samma tema skriver Amanda Svensson om sin relation till dikten i en Expressen-krönika. Där berättar hon hur hon söker olika dikter för olika sinnesstämningar; när hon är ledsen ska det vara så lättillgängligt som möjligt; poesi som rimmar, är naiv och handlar om de mest banala av sinnesstämningar.
Om man ska tro den gängse uppfattningen om poesi är de båda författarna ganska ensamma i sitt slag. Dikten har fått rykte om sig att vara finkulturell och svårtillgänglig; på samma gång som den är höjd till skyarna står den dammig i finrummets bokhylla. Detta i total kontrast till poplyriken som är både lättillgänglig och högst närvarande i vardagslivet; som citat på väggar i tonårsrum, på läppar i svettdoftande konsertlokaler, som textrader till favoritlåtar som etsat sig fast i bakhuvudet.
Egentligen är det synd. Dikten borde inte behöva vara mer svårforcerad än låttexten. När jag läser Farrokhzads debut ”Vitsvit” funderar jag över hur min läsning påverkas av hennes ord i Babelintervjun. För i en höst där rasistiska valvindar inte bara fläktar utan viner, där Ryssland-Ukraina-magontet ständigt trycker och där jämlikhet mellan könen fortfarande ses som en världsfrånvänd drömbild är kopplingen till samtiden förstås den mest evidenta. Via sina familjemedlemmars röster berättar Farrokhzad historien om ett utanförskap: ”Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land/där människor kan uttala mitt namn.”
Hon berättar historien om att misstänkliggöras: ”Min far sa: Din bror rakade sig innan skägget börjat växa/Din bror såg terroristens ansikte i spegeln/och önskade sig en plattång i julklapp”. Och hon berättar historien om hemmahörande: ”Min mor sa: Först när du begraver mig i den här jorden/tillhör den här jorden dig.” Samhällskopplingen är alltså given. Men med Farrokhzads ord om att göra poesins till sin egen ringande i öronen blir perspektivet ett annat. Jag tänker på alla de gånger jag läst en bok där handlingen är intressant och språket bra, men som ändå lämnar mig oberörd. För litteratur behöver inte handla om mig. Men det måste finnas någonting som jag kan relatera till, som jag kan göra till mitt, som jag kan använda.
Och det är på det viset jag vill läsa Vitsvit. För mig blir den därför kanske framförallt en berättelse om språk: ”Om du inte talar till någon för vilken du kan överge språket/finns det ingen mening med att du talar.” Det blir en berättelse om mod: ”Om du inte darrar när du korsar en gräns/är det inte gränsen du har korsat.” Och det blir en berättelse om förtryck: ”Din far levde för den yttersta dagen/Din mor likaså, men hon tvingades till andra ambitioner.”
Jag tänker att det är så det ska vara. Att det är okej att läsa på det viset, att göra om och anpassa så att det passar en själv, just nu. Som Athena Farrokhzad sa: ”Ta ner poesin. Gör den användbar. Plocka det du behöver ur den.”
Julia Österlund