"Trots att min barndom var en lång mardröm vägrade jag att ge upp"

När min lärare skäller ut mig för att jag inte har böckerna med mig vågar jag inte berätta att mina klasskompisar tagit dem, för då slår de mig ännu mer på rasten. När de sedan sätter in extra stöd för mig efter lektionstid så är det inte för att jag är trög eller har svårt att lära, utan för att jag inte får de rättigheter som andra barn får för att lära sig i skolan. 

När mina klasskompisar kämpar med läxorna så somnar jag vid skrivbordet för att jag är psykiskt förstörd och utmattad. När mina vänner har haft en kul dag i skolan tvingar de mig att smaka på hundbajs. De misslyckas tack och lov, och detta kallade jag en bra dag i skolan.

När min klasskompis sparkade mig på smalbenet för tredje gången skrek jag så högt jag kunde så han skulle förstå hur ont det gjorde. Ibland överdrev jag bara för att han skulle vara nöjd och inte sparka mig fler gånger. När mina klasskompisar gick hem från skolan och såg fram emot sin fritid så springer jag omvägar hem för att de inte ska få tag på mig och slå mig. När min lärare skäller ut mig för att jag inte är koncentrerad på lektionen så vill jag bara döda henne, för att hon bara tittar på när de mobbar sönder min själ och personlighet. 

När de tar min ena sko så bryr jag mig inte. Jag går runt med en sko hela rasten. När mina klasskompisar hänger på skolgården gömmer jag mig på toaletten för där får jag vara ifred och där kan jag få andas och få en paus. När de andra barnen cyklar hem på sina cyklar så leder jag min cykel hem för det var oftast punktering på den. Än i dag leder jag oftast cykeln hem. 

Det som är hemskt är att man bär med sig ett hat för resten av livet, som man aldrig blir av med. Jag är en mycket stark person. Många fastnar i droger och kriminalitet och blir aldrig mänskliga igen. Jag valde att vilja bli världens bästa fotograf i stället och min vilja har alltid fört mig fram och hjälpt mig att övervinna de mest fruktansvärda händelser och hinder.

Jag tror på mig själv, och det hjälpte mig att ta mig igenom allt och lite till. Till er föräldrar, lärare och anhöriga och alla vuxna omkring: I dag finns sociala medier och jag kan inte ens föreställa mig vad barn går igenom i dag. Men ni gör inte något åt detta. Vågar ni inte kliva in och hjälpa dessa barn så har ni deras liv på ert samvete. Det som gör barn så starka är att de vill så mycket och är fulla av energi och livsglädje ändå. Men det räcker med att bara ha en riktigt dålig dag som är lite värre än de alla andra så kanske ni får ett besked om att något barn inte orkat mer. Vill ni som lärare, vuxna, samhälle ha det på ert samvete?

I min grannklass var det en pojke som hängde sig till följd av mobbing. Mist inte era barns själ och personlighet eller liv. HJÄLP DEM NU!! Skriver detta i ett syfte, och det är att kanske läser en lärare eller förälder detta som vet att där finns ett barn som far illa och jag hoppas att ni mår illa efter detta inlägg och gör något åt det. Om du som förälder eller lärare får en väldigt obehaglig känsla i magen nu och samtidigt blir rädd, då vet du att det måste göras något riktigt snabbt innan det är försent, eller hur? Det finns alltid något du kan göra.

Ge inte upp, det finns så många år i ditt liv som kommer vara så mycket bättre, bara håll ut. Om jag klarade det så kan du också. Nio år är inget om du kan få chansen att vara lycklig de alla andra åren i ditt liv. I dag är jag en lycklig person med en fantastisk familj med två fina flickor och jag jobbar som framgångsrik fotograf. Gustav Fridolin hoppas du prioriterar rätt nu?

Jens C Hilner