"Margot Wallströms utrikespolitik är billig föraktfull populism"

Jag läser med stor kuriositet den svenska regeringens ställningstagande beträffande dödläget rörande Israel - Palestina. Jag har på DN Debatt vid ett flertal tillfällen både under sommarens krig, och nu senast svarat Ove Bring och Said Mahmoudi om svårigheten att ge en entydig bild av dagens moderna folkrätt och ämnar nu göra detsamma med Sveriges utrikesminister.

För det första är det viktigt att belysa den politiska kontexten Margot Wallström och regeringen som finns i erkännandet kring Palestina. Regeringen har sin fullständiga rättighet att erkänna Palestina. Dock har ett sådant erkännande inte stöd av 56 procent av svenska befolkningen. Regeringens erkännande kan knappast kallas för konsensuspolitik då man blev överkörda i utrikesnämnden där frågor av sådan vikt, traditionellt tas upp för diskussion. 

Det bör tilläggas att Margot Wallström inte heller fick ta upp frågan i EU när EU:s utrikesministrar möttes som en konsekvens av mötet i utrikesnämnden. Inte heller får Wallström något stöd av sina nordiska ministerkollegor som i dagarna går emot Sveriges beslut entydigt. Margot Wallströms hedervärda ambition där Sverige, genom att unilateralt bryta mot dels San Remo-avtalet, resolution 242 och 338 samt Oslo-avtalet, riskerar därmed falla platt. 

För det andra anser undertecknad det mycket oroväckande och alarmerande att Margot Wallström överhuvudtaget använder Ove Brings, Said Mahmoudis och Pål Wranges ställningstagande på DN Debatt som referenspunkt för att hennes tes om att de folkrättsliga kriterierna för en palestinsk stat skulle vara uppfyllda. Jag anser det vara djupt olyckligt därför att det omöjligen kan utesluta huruvida Ove Brings, Said Mahmoudis och Pål Wranges var ett beställningsjobb för att passa in på den nya regeringens subjektiva syn på folkrätten?

Jag har konsekvent fört en linje, först i polemik med Anne Ramberg och därefter med Ove Bring, att man inte kan diskutera folkrätt i teoretiska termer utan att ha insyn i vad som sker på marken. 2014 firar Sverige att man inte varit i krig på 200 år. Margot Wallströms ytterst bristfälliga resonemang om folkrätten på DN Debatt visar på just detta.

Som stöd för sin tes att erkänna en ny stat bygger regeringen sitt antagande på att Sverige tidigare har erkänt stater – Kroatien 1992 och Kosovo 2008 – trots att dessa saknade faktisk kontroll över delar av sitt territorium. Även detta får regeringen mothugg i sin syn på folkrätten. För att citera Carl Bildt på DN Debatt den 22 oktober: ” Frågor om erkännande av nya stater är ingen dussinfråga inom utrikespolitiken, och det är därför viktigt att de principer enligt vilka sådana erkännanden sker värnar och respekteras." Och inte minst viktigt är att det finns en bred nationell samsyn kring dem. Enligt min mening går det inte att åberopa dessa två exempel som förebild för ett svenskt erkännande av Palestina nu. Dels därför att kontrollen av territoriet är utomordentligt mycket mer begränsad än vad som gällde i dessa två fall, och dels därför att det ju inte alls handlar om ett försök till samordnat europeiskt agerande.

Jag ser med oro på hur Sveriges traditionellt starka utrikespolitiska röst försvagas när man nu försöker applicera subjektiv syn på internationell rätt för att vinna billiga populistiska politiska poänger.

Martin Blecher,
Skribent och föreläsare om Mellanöstern och främst inom internationell rätt