"Jag är inte ensam om att veta hur det känns att inte ha jobb eller bostad"

I dag är det väldigt svårt att få ett jobb i Sverige. Det råder en massarbetslöshet och särskilt svårt är det för unga att få en anställning. Men trots detta firar jag inte när jag äntligen får ett jobb trots att min mamma låter jätteglad och vill bjuda mig på en extra god middag. För jag är en av dem som vet hur det känns med visstidsanställningar. Precis som över hälften av alla ungdomar i Sverige idag så har jag aldrig fått någon fast tjänst utan alltid haft en deadline. Redan från min första arbetsdag börjar jag räkna ned. Det finns ingen tid att slappna av och andas ut innan jag behöver sätta mig framför datorn igen och googla efter nya jobbmöjligheter. 

Jag är uppvuxen med att det är fult att tjata men har fått lära mig i vuxen ålder att det är så det fungerar på arbetsmarknaden idag. Vi är så många som slåss om samma jobb att min ansökan blir som en nål i en höstack. Även bland jobben som jag är högst kvalificerad till genom min högskoleutbildning får jag det inte eftersom det bara är ett i mängden. Det krävs många mejl och telefonsamtal för att jag ens ska känna lite hopp. Det tar mycket tid och jag får svårt att slappna av, för all min lediga tid blir bortkastad tid. En timme Netflix-tittande kan ju istället vara en timme arbets- eller bostadssökande. Jag känner hela tiden hur jag slösar tid, mitt liv. 

Och om det ändå bara var det där med jobb, men det är det inte. Jag är också en av de nästan 300 000 unga som söker efter en bostad. Men jag ska ändå vara tacksam för jag bor i alla fall inte kvar hos mina föräldrar som hälften av alla unga i åldern 20-27 år göra idag. Istället hyr jag ett rum på 5kvm hos en kompis. Jag sökte många andrahandskontrakt innan jag fick tag på det (förstahand är som att se en enhörning) och kunde hitta flera annonser för ”endast tjejer” signerat av Börje, Åke eller Hasse. Jag är tacksam att jag slapp ta det, jag fick ju ändå ett val som inte alla andra har. Jag valde alltså 5kvm. Men om det bara inte vore för att det är bostadsbrist i 85 % av Sveriges kommuner hade jag hellre bott i en egen etta tillsammans med min katt. 

Jag är inte ensam om det här och jag vet vems fel det är. Genom att ge unga så här otrygga liv kan överklassen tjäna massor på att höja hyrorna och sänka lönerna. Vi kommer ändå att slåss om deras jobb och bostäder. Men trots att detta tar hårt på mig och mina vänner så tappar jag inte hoppet om framtiden. Det är nämligen fullt möjligt att ge unga trygga villkor och makt över det egna livet. Svaret dit är socialism. Men så länge som överklassen får bestämma kommer det inte att ändras och därför är jag engagerad i Ung Vänster, för att jag vill att jag och mina vänner ska få ha ett värdigt liv. 

Ung Vänster Storstockholm,

Maja Johnsson