"Det är verkligen inte din rättighet att veta min sexuella läggning"
Fanny Jönsson: "När han är tillräckligt nära viskar han: 'Så denna fria sexuella syn du så fint pratar om; jag är nyfiken… Är det något du bara står bakom eller något du också praktiserar?'".
Fanny Jönsson är en 20-årig student som för tillfället pluggar franska i Aix-en-Provence i Frankrike.
Hon är även skribent för Divine magazine.
Hans fuktiga andedräkt i mitt ansikte kräver att jag ska dra av mitt heteronormativa skynke framför honom och innan jag hinner ge honom en lavett av ordspottande så avbryts jag tvärt. Jag är förbannad och tvingas diskutera med en person jag inte har något intresse alls av att prata med, men för att ni ska förstå hur jag hamnade i denna position, så behövs följande intro:
Jag är ännu en gång tillbaka i mitt kärleksland för att studera mitt kärleksspråk - franska. Jag får sörpla cafe crème på uteserveringar dagarna i ända och kan springa till bageriet runt hörnet när jag vill för att köpa en nybakad croissant. Jag zick-zackar mellan mopeder och stressade fransmän som näst intill slår till mig med sina baguetter när de skyndar fram på kullerstensgatorna. Om klyschan redan slagit er i ansiktet kan jag säga att den franska kärleken redan slagit sig fri i hela min kropp dubbelt så starkt.
Under en av de första dagarna på min franskakurs, där jag studerar tillsammans med folk från hela världen, har jag en presentation om sexuella läggningar och om dess etiketter ens är nödvändiga, likaså de etiketter vi har på kön. Jag pratar om den ökande feminismen och dess koppling till ökad tolerans samtidigt som högerextremismen sprider sig som en löpeld. Det var på det stora hela en intressant och respektabel diskussion som följde efter presentationen – på den nivå ett främmande språk som franska kan tillåta. Och nu till kritan:
Dagen efter kommer en av eleverna från klassen fram till mig. Det är några minuter innan lektionen ska börja. Jag stirrar ner i min mobil och försöker demonstrativt visa att jag inte har något intresse av att prata. För det första är det alldeles för tidigt för mig att vara socialt fungerande, för det andra har jag ett gravt internetberoende då vi fortfarande är internetlösa i lägenheten samt för det tredje; av den enkla anledningen att eleven i fråga inte intresserar mig.
Mitt kroppsspråk utstrålar tydligt vad jag tänker. Hans med – och han vill prata. Till slut ger jag vika. Om det är för att jag har en inbyggd vilja till att vara trevlig eller att hans position som cis-man tar större utrymme vet jag inte. Det jag vet är att jag slutligen lägger undan mobilen för att möta hans sökande blick. Han börjar med att berömma min presentation, säger att det var en intressant vinkling på ”detta med sexuella läggningar”. Sen lutar han sig närmare. Hans gråa huvud är bara några centimeter bort från mitt eget. Min integritetszon är för längesedan kränkt. Inte för att han skulle märka det, men ändå. När han är tillräckligt nära viskar han orden: ”Så denna fria sexuella syn du så fint pratar om och beskriver. Jag är nyfiken… Är det något du bara står bakom eller något du också praktiserar?”.
Inom mig väcks en eld till liv. Jag ser hans flin växa. Jag blir i några sekunder förlamad av den absurda fräckhet han tar sig vid. Hur kan han? Innan jag hinner svara kommer vår lärare rusandes. Hen hälsar på oss och innan jag vet ordet av har lektionen börjat och jag har inte kunnat ge svar på hans fråga.
Du som läser detta nu kanske undrar varför jag blev arg av denna fråga. På det stora hela var det ju bara en ärlig och nyfiken fråga från en medmänniska. Men att se det på det sättet är att förneka många strukturer och sociala hierarkier som omringar oss.
Att en främling kan ta sig friheten att öppet fråga dig om din sexualitet är inte okej. Det är något intimt, personligt och inte någon himla allemansrätt att veta. Det andra en måste observera är hur frågan i sig ställs i relation till min presentation. Varför är det nödvändigt för en person att veta min sexualitet efter den presentationen? Vad kan denna person göra med informationen? Antagligen har personen innan antagit enligt normen att jag varit heterosexuell men har nu börjat tvivla. Därför känner denne ett behov att veta vart jag rör mig på den sexuella skalan och var han ska placera mig på denna. Och det är här det brister.
För vad har vi som människor egentligen för behov av att veta folk i vår närhets sexuella läggning? Varför har vi det behovet av att placera människor i fack? Det är samma behov som är förknippat med våra enträgna försök att placera människor i fack utefter deras biologiska kön. Egenskaper och attribut som för kvinnor är bland annat att raka sig under armarna och tänka på hur de klär sig innan de går ut. Egenskaper som sedan leder till förväntningar som sedan leder till förtryck. Särskilt för de som inte kan identifiera sig inom några av dessa givna fack.
En annan sak som jag inte påpekat, men som för mig är uppenbar, är att det var just en cis-man som sa detta. Sucka på ni bara, men för mig är detta inte en suck utan den bittra jäkla verkligheten jag lever i varje dag. Och det var inte bara att denna man kände sig överlägsen i sin genusroll med de attribut han fostrats till att bära, utan även i ålder. För honom var det inte en fråga om min egen integritet (vars zon han absolut inte respekterade) – hans nyfikenhet vann. Hans manlighet vann. Hans ålder vann.
För honom var jag en tjugoårig tjej och i hans normvägande vann hans sida. Som så många gånger annars. Det är så många faktorer som spelade in i detta och som visar vart han står i samhällshierarkin som vi slaviskt tvingas in i. Vare sig vi vill det eller inte. Och det säger så mycket om vårt samhälle.
Frågan är varför det fortfarande i dag finns ett behov av att någons sexualitet ska styra över hur vi behandlar dem? För om det inte hade varit viktigt för oss att veta så hade inte diskussionen uppkommit. Då hade min presentation inte varit nödvändig. Då hade han aldrig ställt sin fråga. Så: Hur kommer det sig att vårt samhälle har ett så envetet behov att ”avslöja” människors kön, nationalitet, ursprung och sexualitet för att därefter kunna värdera sina medborgare?
När ska vi som människor sluta leva i ett samhälle där det ses som en skyldighet att behöva ”komma ut” med vår sexualitet om vi inte är heterosexuella? När ska vi leva i ett samhälle som bedömer oss utefter vår personlighet i stället för saker vi inte kan rå för, såsom var vi är skrivna i våra pass, vår hudfärg, vår könstillhörighet eller vår himla sexualitet? När ska vi slippa bära vår sexualitet utanpå?
När?
Fanny Jönsson
