"Stressen i skolan kostade mig både min hälsa och min student"

Detär i dag omöjligt att missa den epidemi av psykisk ohälsa som sprider sig blandunga. Enligt de forskningsrapporter som publicerats på ämnet är de främstaanledningarna den oerhört mycket mer krävande utbildningssituationen, och denhårdare arbetsmarknaden. Enav dem som smittats av denna epidemi är jag.

Minaproblem började för ett år sedan, när jag gick andra året på gymnasiet. Jag märkteatt jag var enormt mycket tröttare än jag brukade, jag drabbades av illamåendeoch konstant magont. Detta var bara de fysiska effekterna – ett moln av oroföljde mina steg, störde både min koncentratin och min nattsömn.  

Jagmådde förskräckligt och kunde på inget sätt fokusera på rapporten som skulleskickas in 23:59, matematikprovet som skulle skrivas veckan därpå ochpresentationen som skulle hållas dagen efter. Jag började tvivla på mig själv –”jag som alltid varit så ambitiös – vad håller på att hända med mig?”

Tillslut vände jag mig till min omgivning, och fick, ganska väntat, höra att jagbara var lite skoltrött. Allt skulle gå över. Bara att tuta och köra och skitai magontet. Detta bekräftades av skolsköterskan. Jag skulle ta mig i kragen,och skita i magontet. Jag var desperat, och frågade en läkare. Samma sak där.Ryck upp dig, kämpa med studierna, skit i magontet. Det är bara lite skoltrötthet. Helt naturligt.

Mittillamående och magont visade sig vara magkatarr, på väg att utvecklas tillmagsår. Min magkatarr hade jag levt med i ett och ett halvt år i tron omatt det bara varit någon slags inbillning för att slippa gå till skolan. Alltbara för att kompisar, lärare, skolsköterskan och läkaren var så ivriga attberätta hur lat jag var, att problemet bara var med mig, att jag bara var dålig på att anpassa mig till det nya skolsystemet och dess hårdare kriterier.

Jagfick sjukskriva mig – besegrad av det nya skolsystemet. Alltför länge hade jagtrott att allt skulle bli bättre, bara jag kämpade hårdare. Skolan varviktigare än alla kroppens signaler. Så tycker jag inte nu.

Nulever jag på en massa läkemedel, som jag får för de problem läkarna intetrodde på, och de problem som förvärrades för att läkarna inte trodde på dem.Jag förlorade min hälsa, och inte nog med det, jag förlorade min chans att tastudenten. Och när jag väl tar studenten, får jag ställa mig i kön, tillsammansmed alla andra studenter, för att få ett jobb som kommer slita ut mig likasnabbt som skolan gjorde.

Isocialstyrelsens underlagsrapport, psykisk ohälsa bland unga (2013), beskrivsproblemet bland annat så här:

“Denökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att flerungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablerasig i samhället. På sikt kan en ökande grupp av psykisk sjuka barn och ungdomarutgöra ett växande folkhälsoproblem”.

Jagställer min fråga rakt till politiker, rakt till skolledningen, rakt till allavuxna: När ska det bli bättre för oss unga? När ska ni göra något åt den enormastress vars tyngd vi varje dag kämpar under? Vi balanserar på en mycket skörtråd – mellan framgång i en alltför hård skola, och att falla ned i psykiskaohälsans mörker. Snälla – låt inte Sveriges ungdom falla! 

Madeleine Asp