"Samhällsklyftor är positiva tecken på en välmående ekonomi"

Populism har inte bara kommit att genomsyra det politiska samtalet utan också politiken i sig. Ett symptom på det förstnämnda är det ständigt större mediala utrymme som ägnas åt att behandla samhällsklyftor. Mediepopulisterna skanderar gärna högljutt att dessa både ska belysas och bekämpas. I stället för att svälja deras budskap med hull och hår måste vi fråga oss om det verkligen är någonting att eftersträva.

Låt oss leka med tanken att alla höginkomsttagare skulle flytta ifrån Sverige. Klyftorna skulle minska drastiskt men ingen skulle få det bättre ställt. Konsekvensen skulle snarare bli att alla får det sämre då statens skatteintäkter skulle minska och vår gemensamma välfärd urholkas till följd av det. Med ovanstående exempel har vi lyckats ringa in problemet med att använda klyftor som en måttstock på välmåendet i ett samhälle. Det säger ingenting varken om lägstanivån eller om den enskilda individen.

Populismens främsta kännetecken är att försöka göra verkligheten mer lättbegriplig vilket i sig inte är ett problem. Problemet är att detta sker på bekostnad av en helhetsbild som är nödvändig att besitta för att kunna bidra till den politiska debatten. Att prata om klyftor på det sättet som vi gör i dag tillför sällan något av värde utan syftar endast till att göda mediedramaturgin. Om vi slutar se klyftor som ett symptom på ondska och i stället ser det för vad det är, ett tecken på en dynamisk och välmående ekonomi, skulle den politiska debatten vara långt mer givande än vad som är fallet i dag.

Det är lätt för populisterna att skandera att klyftor ska bekämpas. Byter man ut det negativt laddade ordet ‘klyftor’ mot det mer positivt klingande ordet ‘inkomstspridning’ förstår man lättare varför denna idé är befängd. 

Klyftor må låta som något dåligt men sanningen är att det är nödvändigt för dessa att existera för att ett samhälle ska kunna fortsätta utvecklas. Motsatsen till ett samhälle med klyftor skulle vara ett samhälle där utbildning inte premieras och där arbete inte lönar sig. Det skulle vara ett samhälle där alla får lika lön för olika arbetsinsatser. Motsatsen till ett samhälle med klyftor skulle helt enkelt vara ett samhälle som motsätter sig marknadens fria utbyte.

Låt oss ej glömma att Sverige har en väldigt kompakt inkomstspridning och en av världens högsta marginalskatter. Med sin retorik om klyftor insinuerar populisterna att det är ett problem att arbete lönar sig. Jag menar att det inte bara är populisternas problemlösning som är felaktig utan att hela problemformuleringen brister. Problemet är inte att det lönar sig att arbeta, problemet är att det inte lönar sig tillräckligt.

Aleksandra Boscanin,
Studerar till civilingenjör vid KTH och är aktiv inom Moderata Ungdomsförbundet