"Sexismen bevisas men antifeminismen kvarstår"

För lite mer än en månad sedan skrev jag en debattartikel om Hugo Nattklubbs sexistiska reklambild. Det blev kaos. Anledningen till att jag lyfter det nu igen är för att jag vann diskussionen. Feminismen vann i rättvisans namn. Som ett kvitto på kampen fälls reklambilden av Reklamombudsmannen, då den faktiskt är könsdiskriminerande.

Jag börjar genast tänka på mängden kommentarer min debattartikel genererade om hur fel jag har, om hur löjlig debatten är och hur dum i huvudet en feminist är. ”Krystade gnälliga sura jävla fjollor”, påpekades specifikt av en herre i min egen ålder. En stor skara människor – ironiskt nog en överväldigande majoritet män – kunde under inga villkor se någon form av sexism i Hugo Nattklubbs marknadsföring.

Debatten slirade fram och tillbaka. ”Tjejer får minsann gå på Ladies Night” protesterade vissa, trots att kritiken inte var riktad mot evenemanget. Kritiken var riktad mot reklambilden, och kritiken var bevisligen berättigad. Bilden strider mot artikel 4 i ICC:s regler om reklam och marknadskommunikation, som handlar om att respektera mänsklig värdighet. Regelverket konstaterar att en reklambild måste ha någonting med innehållet att göra, annars är den objektifierande och sexistisk.

Personangrepp och problem att uppfatta sakfrågan åt sidan; det finns ett väldigt särskilt fenomen som är svårare att angripa. Det faktum att feminismen växer jämsides med antifeminismen är djupt problematiskt. För varje ny feminist som yttrar sig tycks två nya antifeminister födas. Många som läser denna text har troligtvis mött någon som påstått att feminism är en ideologi som enbart främjar kvinnors intressen och att feminister hatar män. Många har mött någon som inte vill kalla sig feminist för att en ”är för jämställdhet”. Jag är, liksom många andra, trött på dessa argument och vill helt enkelt poängtera vissa uppenbara saker.

Feminism står för jämställdhet. Om du är för jämställdhet kommer jag att kalla dig feminist, oavsett om du vill det eller inte. Vi måste dock utgå från att kvinnor är i minoritetsrelation till män i vårt samhälle, och utgör en förtryckt grupp från ett strukturellt perspektiv.

Feminism finns där för män också. Om du som man däremot för evigt vill känna press att bli biffig och rik samt vara tuff och känslokall kan du förhoppningsvis ändå vara sympatisk nog att förstå att inte alla män vill vara som du. Normer som pressar oss män att vara på ett visst sätt kan vara direkt skadliga, när de exempelvis handlar om förväntningar om våldsamhet i en machokultur.

Manshat hör inte hemma i feminism. Hatar du män kan du per definition inte samtidigt vara för jämställdhet, och således inte heller kalla dig feminist. Jag bör poängtera att en inte hatar män för att en hatar mansnormer. Enklare kan det inte bli. 

Denna debattartikel ska inte behöva komma från en man för att män ska förstå. Men det känns sorgligt att mena att det faktiskt behövs fler manliga röster i den feministiska kampen, samtidigt som det är oerhört viktigt att vi män är medvetna om hur stor plats vi tar.

Om du nu fortfarande, trots att reklambilden bevisligen är sexistisk, menar att den inte är problematisk kanske du bör rannsaka dig själv. Vi kanske till och med kan ta en bärs, snacka skit och se på Die Hard tillsammans någon dag. Det får en faktiskt göra som feminist. Jag lovar.


Atilla Yoldas
 – Skribent och bloggare