Rasmus Lenefors: "Let Obama be Obama"

Förlusten i kongressvalet behöver inte vara negativ för Barack Obama. Utlovad asyl för papperslösa och återupptagna förbindelser med Kuba tyder på att presidenten tar sig an de nya spelreglerna med en offensiv agenda.

”Let Bartlet be Bartlet”. Det är namnet på det 19:e avsnittet av den politiska TV-serien Vita huset. Avsnittet kretsar kring ett läckt memo om att president Jed Bartlets låga popularitetssiffror är en följd av att han gått för långt i att försöka blidka sina motståndare och undvika konflikter. Episoden kulminerar i att presidenten och hans stab är överens om att han måste våga släppa på handbromsen och gå framåt med sin egen politiska agenda. Helt enkelt att låta Bartlet vara Bartlet. 

I den verkliga världen är president Obamas förtroendesiffror nere på hans personliga bottennivåer. Detta efter en andra mandatperiod som såhär långt varit närmast miserabel, då agendan satts av Vladimir Putin och ISIS, allt medan Obamacares hemsida havererade, den federala verksamheten åter tvingades stänga, och det amerikanska agerandet i Syrien präglades av valhänthet och tvekan.

Kongressvalet i november blev följaktligen inte någon framgång för Demokraterna. Partiet förlorade sin majoritet i senaten och tappade över 20 platser i representanthuset. För första gången sedan 2007 styr Republikanerna nu kongressens båda kammare och har sin största majoritet i representanthuset sedan 1947. Republikanerna utökade dessutom, mot förhandstipsen, sin majoritet bland landets guvernörer.

Men även om ”anti-Obama” var en framgångsrik valslogan finns det förmildrande omständigheter för presidenten. Kongressvalet efter 6 år på ämbetet går historiskt sett sällan regeringschefens väg. Därtill var många av de platser som stod på spel traditionella fästen för Republikanerna, även om det ska nämnas att de också vann några anmärkningsvärda segrar, som guvernörsposten i vänsterfästet Maryland. 

Men nederlaget i kongressvalet behöver inte per automatik vara negativt för Obama. Det amerikanska politiska systemet är med sin maktdelning byggt för att det ska vara svårt att driva igenom radikala förändringar. Sedan Barack Obama förlorade sin ”supermajoritet”, som han hade under två år, har det varit svårt att bedriva progressiv politik i ett Washington som idag är starkt polariserat. Med utgången av höstens val är det på pappret än tuffare men samtidigt blir rollerna, och framför allt ansvarsutkrävandet, tydligare. 

Nu är det Demokraternas president mot en helrepublikansk kongress. Och redan nu har vi fått se två tydliga exempel på hur Obama tänker förhålla sig till de nya förutsättningarna. 

Bara veckor efter mellanårsvalet gav presidenten besked om att fem miljoner papperslösa ska få laglig rätt att vistas i USA. Det är den största immigrationspolitiska reformen i landet på decennier och en högst human åtgärd. Republikanerna rasade och kallade det för en krigsförklaring. Efter nära 50 år av embargon och restriktioner gav Obama i förra veckan besked om att återuppta diplomatiska förbindelser med Kuba. Därmed sätts äntligen punkt för en politik som länge motverkat sitt eget ursprungliga syfte och snarast konserverat problemen i Havanna. Inte minst många unga kubanskamerikaner har välkomnat beslutet.

Efter två både inrikes- och utrikespolitiskt svåra år, som har resulterat i en dalande popularitet och en förlorad senat, ger Barack Obama nu alltså intryck av att spotta i nävarna och ta strid för den politik som han tror på och en gång gick till val på.

Förutsättningarna är naturligtvis inte lätta. Obama kommer att vinna en del och förlora en del. Men vägvalet för att kunna lämna Vita huset med ett bättre eftermäle än det nuvarande verkar vara gjort.

Let Obama be Obama.

Rasmus Lenefors,
S-bloggare som har arbetat i Obamas båda presidentvalskampanjer