"Låt inte föråldrade idéer om kön stå i vägen för ett mer jämlikt samhälle"

Aleksandra Gester beskriver i en debattartikel på Nyheter24 hur hon upplever att feminismen har gått för långt i Sverige, hur Åsa Regnérs (S) ”gnäll” om olikheter i ansvar för hushållet får blodet i hennes ådror att koka. Enligt Gester är jämlikhet inte en angelägenhet för staten utan något som ska lämnas åt individerna själva.

För att föra fram sin poäng så gör hon en kort beskrivning av feminismens tidiga historia, och håller fram bland några tidiga förespråkare för jämställdhet. Denna så kallade första vågens feminism var inriktad på kampen för kvinnans lika rättigheter i frågor som lika rösträtt och rätt till utbildning. Detta var enligt Gester en positiv feministisk kamp, en kamp för lika politiska och medborgerliga rättigheter.

Men det var dock tydligt att detta inte räckte och på 1960-talet kom det vi kallar för den andra vågens feminism. Det uppmärksammades att ojämlikheten mellan män och kvinnor var mer långtgående än enbart de politiska rättigheterna. Samhället är helt enkelt uppbyggt på ett sätt som nedvärderar kvinnor. Därför räcker det inte heller med lika politiska rättigheter för att samhället ska bli jämlikt. Dagens tredje våg av feminism kämpar med nya problem som uppmärksammats samtidigt som vi inte överkommit många av de problem som andra vågen kämpade mot.

Min poäng är att det för varje avklarat hinder också kommit ett nytt sådant som stått i vägen för att nå det långsiktiga målet och fördelningen av hushållsarbete är ett sådant hinder. Mängden arbete som utförs obetalt i hemmet är så pass stort att BNP skulle fördubblas om en räknar med att det antal timmars arbete som utförs belönas med en normallön för någon som arbetar inom hemtjänsten.

Att en stor del av detta arbete anses vara kvinnans ansvar skapar såklart en ojämlikhet eftersom att det är så oerhört mycket tid som går åt till detta arbete, tid som en skulle kunna lägga på något annat istället. Därför blir det viktigt att män också tar ansvar för att detta arbete blir gjort, så att detta ansvar inte läggs på kvinnan.

Gester skriver också att kvinnor, rent genetiskt, är mer omhändertagande och att det politiskt korrekta jämlikhetsidealet går emot människans natur. Det finns mycket att invända mot här. Först och främst, om kvinnor av naturen tycker om att ägna sig åt städning, matlagning och barnpassning, varför är det då så många kvinnor som upplever detta som ett problem? Om detta var en naturlag så borde det väl inte vara ett problem? Hur ska en sedan förklara de förändringar som finns mellan könens sociala roller i olika kulturer och den förändring som skett över tid och könsmässiga klasskillnader? Om nu detta var essentiellt och oföränderligt, borde det inte vara en historisk och kulturell konstant?

Det är också viktigt att påpeka att denna påstådda essentiella skillnad användes som argument mot att ge kvinnor rösträtt och rätt till utbildning också. Det ansågs gå mot kvinnans natur att delta i det politiska livet och kvinnor ansågs inte vara byggda för någon högre utbildning. Det argumenterades för att detta rent av kunde vara skadligt.

Statliga interventioner i den privata sfären kan motiveras genom att de bidrar till förtryckta gruppers bättre villkor. För vad motiverar statens existens om inte att bidra till alla individers lika frihet? Visst kan en diskutera i hur utsträckning detta ska få ske, hur mycket kan staten inskränka friheten för vissa individer för att öka friheten för andra? Det är en filosofisk fråga jag inte tänker gå in på mer här. Klart är i vilket fall att vi inte bör låta föråldrade idéer om könens olika natur stå i vägen för ett mer jämlikt samhälle!

Johan Elfström