KDU: "Polisen bör kunna provocera fram brott när så behövs"
"Självfallet är det viktigt att en sådan möjlighet används sparsamt och omgärdas av reglering – det ska inte kunna uppfattas som att polisen är ute efter att snärja annars hederliga människor"
Vidårsskiftet trädde en ny organisation för polisen i kraft, där detidigare 21 polismyndigheterna slogs samman till en. Vi i KDU ärpositiva till denna reform. Trots att alliansregeringen ökadeantalet poliser och stärkte resurserna till rättsväsendet, är detuppenbart att det inte går att slå sig till ro. Enligt statistikfrån Brottsförebyggande rådet (Brå) var andelen anmälda brottdär en person kunnat bindas till gärningen 15 % år 2013. Enminskning med två procentenheter från 2012. Detta är siffror somborde få varje ansvarsfull politiker att reagera. För att vändautvecklingen i rätt riktning behöver inte minst polisen blieffektivare och arbeta smartare. Polisens nya organisation kanförhoppningsvis bidra till det.
Mendet får inte stanna vid organisationsförändringar. Att garanteramedborgarnas trygghet är en av statens viktigaste uppgifter. Föratt klara den krävs krafttag mot brottsligheten. Ledstjärnan börvara nolltolerans mot brott, en modell som är välkänd efter att habidragit till att kraftigt reducera antalet anmälda brott i New Yorksedan början av 90-talet. För att kunna upprätthålla nolltoleransmot brott krävs en tillräckligt resursstark polis. KDU vill attSverige år 2030 når upp till EU-genomsnittet för antalet poliserper 1 000 invånare, vilket skulle motsvara cirka 30 000 poliserjämfört med dagens 20 000. Men New Yorks exempel visar att detinte bara är antalet poliser som avgör. Vi behöver även eneffektivare polis, som har möjlighet att bättre anpassa sinverksamhet efter hur kriminaliteten utvecklas.
Iflera länder har polisen möjlighet att använda sig avbrottsprovokation för att komma åt brottslingar. Det kan ske genomatt polisen t.ex. beställer narkotika i syfte att gripa säljarenför langning. Den här möjligheten finns inte i Sverige, medhuvudargumentet att polisen inte bör kunna ta initiativ till brottsom annars inte hade begåtts. Invändningen kan verka rimlig men ärvid närmare eftertanke inte självklar. I ett känt fall från90-talet hade Stockholmspolisen misstanke om att det fanns en ligasom stal Harley-Davidsons. För att komma åt ligan placerade polisenut en Harley-Davidson på en gata i centrala Stockholm, som sedanbevakades. Motorcykeln blev stulen, varpå tjuven förföljdes ochkunde gripas. Enligt polisen minskade antalet Harley-Davidsonstöldermed 74 % efter denna insats. Justitieombudsmannen bedömde dock attinsatsen inte i någon nämnvärd mån skiljde sig från vad sombrukar förstås med brottsprovokation och därför skullekritiseras.
Densvenska polisen kan dock genom bevisprovokation säkra bevis förbrott som redan har begåtts eller som pågår. Till exempel kanpolisen uppträda som köpare av narkotika och be att få se varan,men utan att köpa. Den som visar upp varan kan då gripas förinnehav. Den teoretiska skillnaden har i Sverige ansetts vara viktigmen i realiteten finns det många fall som rör sig i gränslandetmellan de två kategorierna. KDU vill därför att regeringenutreder möjligheten för svensk polis att även använda sig avbrottsprovokation i vissa typer av situationer.
Självfalletär det viktigt att en sådan möjlighet används sparsamt ochomgärdas av reglering – det ska inte kunna uppfattas som attpolisen är ute efter att snärja annars hederliga människor. Menför att bekämpa svåra brott som innebär en särskild kränkningav offret eller som hotar samhället i stort, t.ex.barnpornografibrott, människohandel, grovt narkotikabrott ochorganiserad brottslighet, bör brottsprovokation kunna komma i fråga.När brottslingarna använder nya metoder och ny teknik måste viäven kunna ge polisen nya verktyg.
MauriceForslund,
Rättspolitisktalesperson KDU
