Parisbo: "Attacken mot Charlie Hebdo var en attack mot alla världens demokratier"

Den svenska mediala debatten kringattacken mot Charlie Hebdo tycks det senaste ha fokuserat mycket påatt yttrandefrihet bör komma med ett visst ansvar. Dock finns detnågot motsägelsefullt i konceptet ”yttrandefrihet med ansvar”:ansvar inför vad undrar jag och betyder det att potentiellakränkningar bör censureras? Betyder det att de journalister sommördas på grund av sina texter borde ha vetat bättre och att denästan får skylla sig själva? Det hela låter som när man sägertill våldtäktsoffer att de inte borde haft så kort kjol på sig;man får helt enkelt räkna med vissa konsekvenser av vissa val.

Det har nu gått tolv dagar sedanattacken i Paris, men ändå så bär fortfarande nästan varendastörre byggnad i staden svarta banderoller med orden ”Je suisCharlie” och varje morgon så ringlar sig köerna långa utanförtidningskioskerna för att så många vill få tag på det senastenumret av satirtidningen. Det är viktigt att komma ihåg attFrankrike är ett land som slagit sig blodigt för att inrättademokrati: här har den friheten inte instiftats med samma enklasjälvklarhet som den en gång gjordes i Sverige och detta är enstor anledning till varför republiken idag ligger fransmännen såvarmt om hjärtat. När man har behövt kämpa hårt för att uppnånågot, så tycks man uppskatta och ta hand om det mer.

Attacken mot Charlie Hebdo var som enkäftsmäll i ansiktet på demokratin och ruckade på de tre slagordsom den franska nationen levt efter i mer än 200 år. För hur kanfrihet råda i en värld där man kan bli mördad på grund av enteckning? Om sann yttrandefrihet och tryckfrihet råder, så är inteupphovsmakaren ansvarig inför någon annan än sig själv, för omen annan part ska avgöra vad som är okej att skriva eller rita såexisterar ju inte längre en absolut frihet. Den kränkning sominträffade var inte att en muslimsk profet blev avmålad, utan atttolv personer blev mördade på grund av sina åsikter.

Självklart kan man anse att vissapublikationer är onödigt provokativa, men samtidigt så bör dealltjämt vara möjliga att publicera. Det finns något farligt i attanse att journalister bör begränsa sig och alltid tänka efter.Media är i grunden till för att granska övermakten och omvärldenoch för att journalistiken ska kunna fungera som demokratinsförlängda arm så måste den vara helt fri. Sloganen ”Je suisCharlie” står för just det: den fria journalistikens fortlevande,solidaritet med offren och det faktum att terrorister aldrig skalyckas förstöra vår demokrati. Ingen kränkning i världen skakunna inskränka på det fria ordet, då detta ter sig som en änstörre kränkning.

Egentligen bör man se på attacken somen attack mot alla världens demokratier och inte en mot en enskild tidning.Redan innan morden så hade tidningen hotats flera gånger och vardärför polisövervakad. Detta till trots så fortsattejournalisterna att kritisera och göra narr av precis alla, just föratt påvisa att friheten är starkare. Med facit i hand kan man nudock säga att det står 1-0 till al-Qaeda.

Vi, demokraterna, måste tillsammansförena oss och vi måste förstå att vad som händer i världenjust nu är ett för oss enormt säkerhetsproblem: enicke-demokratisk aktör har ju lyckats begränsa vad som kan tryckasi ett annat land. Vad som egentligen borde diskuteras är hur vistoppar terroristorganisationerna och inte hur vi begränsarjournalister. Det finns ingenting som heter yttrandefrihet medansvar: antingen får man säga vad man vill, eller så får man detinte.

Julia Karlsson,
Student i Paris