"Nour dör om hon inte får hjälp – varför vill ingen hjälpa?"

Honvisste inte att hon hade cancer när hon kom hit. Hon trodde attobehaget i kroppen berodde på den tuffa flykten, förlusterna,omställningen till asylboendet, oron över anhöriga och vänner sominte kunnat lämna det hårt krigsdrabbade Yarmouk i utkanten avDamascus, Syrien. Hon heter Nour och är 55 år och arbetade somMatte/NO-lärare och drev egen skola innan kriget bröt ut i Syrien.

När Nour i januari 2014 söktehjälp för obehagskänslor i kroppen vid vårdcentralen på ortenremitterades hon snabbt till specialister vid sjukhuset somdiagnostiserade henne med en mycket aggressiv cancerform. Iläkarutlåtandet står det att ”Patienten behöver påbörjabehandling omgående för att förhindra spridning av cancern.”Läkaren skriver ”eftersom cancerbehandlingen är påfrestande bådefysiskt och psykiskt behöver patienten snarast eget boende. 

Hon bornu i ett rum med fyra andra kvinnor och alla delar toalett. Dettauppfyller inte den hygienstandard som krävs för att påbörjabehandling. Under behandling är patienten mycket smittkänslig ochpatienten behöver därför enskilt boende.” Nour tog med sigremissen till en kontaktperson vid Migrationsverket som hänvisadevidare till kommunen som hänvisade vidare till sjukhuset. Det togungefär två veckor mellan varje hänvisning som inte leddenågonstans. 

Nour, som är en handlingskraftig person, kontaktade enavlägsen bekant i Uddevalla som erbjöd henne ett enkelt boende.Svart.

Nourflyttade till Uddevalla på egen hand i april och betalade boendetför lånade pengar. Hon skrivs i kommunen i juni 2014, men erhålleringet ekonomiskt bidrag från etableringsprogrammet viaArbetsförmedlingen eftersom hon inte deltar i SFI - på grund av sinohälsa. Socialen meddelas inte om hennes situation.

Någonkontaktade Pay it forward i juni och sa att en kvinna behöver möblertill en tom lägenhet där hon för tillfället bodde. Vi åkte ditoch möblerade upp lägenheten och möttes av en färgstark, om änmedtagen, kvinna. Vid denna tidpunkt var vi inte insatta i Nourshälsoläge. Vi visste inte att Nour blivit avvisad från sjukhusetoch hänvisad tillbaka till orten där hon först var skriven. Efterlite trassel beslutar sjukhuset ändå att påbörja behandling ioktober. Åtta månader efter att läkarna norrut skrivit att”Patienten behöver påbörja behandling omgående”.

Vidförsta cytostatikabehandlingen blir Nour jättesjuk. Hon badar avsvett och febern är mycket hög. När jag kör hem henne gråterjag. Tänk om hon svimmar och ramlar. Hur ska hon kunna laga mat åtsig själv? Hon svarar inte på meddelanden och därför åker jagoch kollar till henne. Hon är svag men okej. Vid nästa behandlingvisar det sig att hon inte ätit på flera dagar efter behandlingen.Här börjar kampen för att få stöd från kommunen och sjukhuset.

Jagringer till sjukhuset och förklarar att Nour behöver stöd. Hon kaninte skickas hem efter behandlingen eftersom hon inte har någon somkan hjälpa henne. Sjukhuset hänvisar till kommunen. Som hänvisartill sjukhuskuratorn. Som hänvisar till Migrationsverket. Jag ringertill socialtjänsten, som återkommer med en tid om ett par veckor.

Jagkör Nour till provtagning ena dagen, till cytostatikabehandlingandra dagen. Hämtar mediciner, läser hennes papper och förklararpå engelska vad sjuksystrarna förmedlat på svenska. Alla talarsvenska med Nour, trots att jag påpekar varje gång att hon aldrigsatt sin fot på SFI.

Behandlingarnaoch mina körprocedurer fortsätter på samma vis. Månad in och månad ut. Jag gör det härför att hon inte kan ta sig till behandling utan hjälp. Hon kaninte åka buss från cytostatikabehandlingen. Hon kan inte handla matutan hjälp. Hon kan inte ta ut pengar från banken utan hjälp. Honkan inte läsa blanketter utan hjälp. Hur gärna hon än vill varasjälvständig går det inte på grund av av hennes sjukdomsbild. Honblir dessutom tröttare och tröttare av behandlingen för var dagsom går. Faktum är att hon DÖR om hon inte får hjälp. Ochkommunen handlägger hennes ärenden och förmedlar blanketter (påsvenska) och hänvisar vidare till nästa person och nästa personoch nästa person.

Förraveckan blev Nour av med svartkontraktet på senaste lägenheten. ”Duhar två veckor på dig att hitta nytt boende.” Om en och en halvmånad ska hon gå igenom en livsavgörande operation och därefterfå strålbehandling.

Vemska hjälpa Nour? Är det verkligen upp till mig att hålla henne vidliv?

Marielle Westlund