Emma Wikberg: "Terrorn visar behovet av en ny upplysning"

Omkulturkrockar (i den vidaste bemärkelsen) för något gott med sig,är det att de tvingar oss till reflektion och ställningstagande. Idet neutrala Sverige, där konflikträdsla tycks följa medkranvattnet, utgör motsättningar och kriser utmärkta tillfällenatt öva. En sak är nämligen klar: när våld och förtryck stårmot demokrati och mänskliga rättigheter, kan inte allas viljortillfredsställas samtidigt. Var och ens uppgift blir att funderaigenom vad som egentligenär viktigt och sedangöra vad man kan för att göra realitet av det. Man måste veta vaddet är man vill försvara för att kunna försvara det.

Iden öppna debatten råder konsensus kring att terrordåden i Parisoch Köpenhamn är oacceptabla och att vi måste göra allt för attförhindra upprepningar. Men när det kommer till konkreta lösningar,pratas det mest om vilka övervaknings- och underrättelsefunktionersom kan behöva förstärkas. Det torde vara klart att ingenlångsiktig lösning står att finna där; varken offentligafördömanden eller hårdare säkerhetskontroller kommer attavskräcka den som drivs av en övertygelse av det slag som motiverarterrorister. Övertygelsen som sådan måste också motverkas.

Mångamodiga människor har genom tiderna fängslats, torterats och dött ikampen för de rättigheter som de flesta av oss har fått heltgratis. Jag har aldrig behövt slita för min rösträtt, rättentill min egen kropp eller rätten att utbilda och uttrycka mig. Iandra delar av världen är detta dock fortfarande en pågåendekamp. I ett vidare perspektiv handlar krisen inte bara om våryttrandefrihet och vårönskan att slippa terrorattentat - den borde även sättakönsstympning, tvångsäktenskap, kvinnoförtryck, HBTQ-rättigheter,o.s.v., i ännu odemokratiska länder i blixtbelysning.

Omdet vi slåss för är mänskliga rättigheter för alla(inte bara för osssom redan åtnjuter dem), måste en del av kampen föras på detidémässiga planet, med samma bestämdhet med vilken vi arbetar emoticke-religiösa destruktiva idésystem. Precis som tro på regngudaroch syndafloder hade stått i vägen för en lösning avklimatproblematiken, försvårar ockultism och blind tro påmoraliskt tvivelaktiga ”heliga” texter människorättsligaframsteg. Vi behöver en ny upplysning - på global nivå.

Tyvärrundgår religionen som fenomen kritik, precis som vanligt. I ställetgår en av debattens mer skrämmande infallsvinklar ut på attterrorattentaten lär oss att vi måste tänka på hur vi utnyttjarvår yttrandefrihet. ”Man ska så klart få säga vad man vill, menlåt oss undvika att göra varandra upprörda - och låt oss isynnerhet tassa på tå i närheten av andras tro påövernaturligheter, då detta vanligtvis är en känslig fråga.Människor känner sig förolämpade.” Man tycks förespråka enhädelselag light, där straffet är omgivningens fördömande och -om man har otur - skulden för de mest oproportionerliga reaktionerpå det man sagt. Man kanske målar en tavla eller skriver en diktoch vips har man ett antal oskyldigas liv på sitt samvete. De som idebatten sniffar på en kompromissad yttrandefrihet hittas här ochvar. I stället för att försvara den utan förbehåll - vilket ärvad man borde göra i detta läge - tar kultureliten på sigMagdalena Ribbing-peruken och blandar ihop kärnfrågan med den omvad som är ett socialt smidigt beteende.

Så,åter till frågan om vad som egentligen är viktigt. I den enavågskålen ligger en värld där yttrandefriheten som vi känner denidag gäller, i den andra en värld där yttrandefrihetens gränserdefinieras av vad vissa utvalda individer (företrädesvis de medk-pistar) tycker är roligt och inte. Personligen tror jag attmänniskor mår bäst i en värld där den individuella friheten ärstor. Risken att bli upprörd, förlöjligad, bortgjord ellerirriterad i nötningarna mot andra och derasfrihet, är ett mycketlitet pris att betala för rätten att tycka som man vill, klä sigsom man vill, älska vem man vill och uppröra vem man vill. Dessutomär respekten för andras känslor så mycket mer värd när den påintet vis är påbjuden.

Vislösar värdefull tid på att trassla in oss i diskussioner omhuruvida Lars Vilks eller Charlie Hebdo sysslar med ”trevlig”konst, och vi gör ingen en tjänst när vi försöker skydda ”deandra” från vår yttrandefrihet. Vi borde ägna vår kraft åt attsprida det sekulära, fria samhälle vi ofta tycks ta för givet, såatt fler än vi får åtnjuta det.

Emma Wikberg