"Vem har ansvaret för dådet i Göteborg?"

I onsdags, runt klockan tio på kvällen, skedde en skjutning med fruktansvärt resultat inne på en restaurang i Biskopsgården i Göteborg. Två dog, och ett tiotal skadades. De som befann sig där var enbart där för att njuta av en fotbollsmatch i goda vänners lag.

Självklart får en sådan händelse stor uppmärksamhet, både nationellt och internationellt. Till exempel handlade torsdagens SVT Debatt enbart om skjutningen och samhällets ansvar för utanförskapet som lett fram till den. Flera politiker fanns på plats tillsammans med engagerade medborgare och oroade boende i området. Många kloka synpunkter fördes fram, såsom vikten av en fungerande skola och starka ideella krafter. De allra flesta som gästade programmet verkade kunna enas kring två saker. Det ena att det behövs mer resurser, och det andra att det är någon annans fel.

Genomgående sparkade alla deltagare åt olika håll, ena stunden var det polisens fel och plötsligt berodde allt på en representant från stadsdelsnämnden för västra Hisingen. Framförallt nämndes gång på gång en särskild syndabock; samhället. Och om samhället faktiskt är syndabock måste varje medborgare, oavsett yrke eller position, ställa sig frågan: Vad består samhället av?

De allra flesta kan nog enas om att ett samhälle är byggt på de människor som lever och verkar i det. Det gör att varenda medborgare i varenda by, ort, småstad, stadsdel, stad och land tillsammans bär ansvaret för vad som händer i samhället. Hur kan det då komma sig att individperspektivet saknas i den här debatten?

Även om samhällets institutioner bär ett stort ansvar har också varje individ ett ansvar och en skyldighet gentemot andra individer. Det är varje individs skyldighet att värna om andra, utan det kan vi inte bygga en trygghet som omfattar alla. Det är varje individs skyldighet att, oavsett hur lockande den kriminella världen än må vara, välja den rätta vägen. Det är också varje individs skyldighet att hjälpa andra att välja rätt väg. Detta börjar med den närmsta kretsen, familjen, och strålar sedan ut i resten av samhället. Här kommer vi in på det andra perspektivet vi tycker saknas, nämligen föräldraperspektivet.

Självklart är varje familjesituation unik, men när slutade föräldrar bära ansvaret för sina barns handlingar? Väljer man att skaffa barn är det som att skriva på ett ansvarskontrakt på 18 år, med alla de plikter och glädjeämnen som kommer till. Föräldrar måste våga sätta gränser, lära sina barn rätt värderingar och engagera sig i barnens liv. Detta tror vi är en av nycklarna till att stoppa våldet och kriminaliteten i vårt samhälle.

Så om varje medborgare slutade skylla på andra och stannade upp för att granska sig själv tror vi att vi kan närma oss en lösning på många av de problemen vi idag ser. Självklart krävs också resurser och engagemang från samhällets institutioner, men individansvaret får inte gå förlorat i diskussionen.

Sarah Ullmark, 2:e vice distriktsordförande för MUF Göteborg
Hanna Friberg, ledamot i distriktsstyrelsen för MUF Göteborg