"Jag var bara tio år men sågs som en hora – mobbingen fick mig att vilja dö"

Vi förlorar många barn och ungdomar på grund av mobbning. Hemska ord från andra har lett till att unga själar hellre väljer graven än att leva. Familjer får sedan försöka leva vidare med krossade hjärtan livet ut. Det är så fel på samhället att jag mår illa. Ni som mobbar andra och uppmanar trasiga själar att ta sina liv borde själva försvinna från världen. Världen blir en bättre plats utan hemska människor som er.

Jag undrar vad det är för fel på er. Ni som mobbar andra, ni som förstör andra och ni som är onda mot andra. Hur blev ni så mörka, så känslokalla och så onda? Mår ni bra av att trycka ner andra? Känner ni er bättre då? Känner ni er coola när ni alla går emot en enda person?

Ni är fega. Ni som kommenterar hemska ord anonymt på nätet. Ni är fega och pinsamma. Ni skyller på att det är "yttrandefrihet" här i Sverige. Bara för att det är yttrandefrihet betyder det inte att ni får vräka ur er skit från munnen. Är ni Gud och får döma andra? Vilka fan är ni som trycker ner andra som redan mår dåligt, som är ensamma och som aldrig ha gjort er någonting ont?

Ni är värdelösa som mobbar andra. Ni är så äckliga, ruttna och skabbiga! Ta era liv.

Hur känns det att höra sådana ord? Så där känner de ni sårar. Tänk att få höra såna hemska ord dagligen, flera gånger om dagen. Tänk om ni mobbades så flera timmar i skolan för att sedan komma hem och bli hemsökta av hemska ord? Tänk er för. The tables can turn. Karma är rättvis och serverar tillbaka skiten som ni har tvingat andra att svälja.

Just samma skit kanske inte händer er. Karma kan slå tillbaka genom att andra människor ber era småsyskon att ta sina liv. Hur kommer ni reagera när ni får den skiten tillbaka? Har ni ingenting snällt att säga, så svälj skiten. Har ni ingenting snällt att skriva, låt bli.

Mellanstadiet och högstadiet var ett helvete för mig. Jag kallades hora fast jag var oskuld. Jag genomled år av utfrysning. När jag var tio år gammal skrev jag i min dagbok att jag ville slita ur mina ådror och dö. Tio år! Varje dag i skolan kändes som hundra år. När jag gick förbi i korridorren i skolan snackade människor skit om mig högt. De skrattade åt mig. De skrev hora på mitt skåp.

Utanför skolan, i mitt hem, äggades fönstren. Jag ville dö. Jag skar mig. Jag riskerade mitt liv så många gånger att det är ett mirakel att jag lever i dag. Min mammas ord ekade alltid i huvudet: "Never let them win!" Jag hade världens pokerface utåt men inuti gick jag sönder. Jag vet hur ni som mobbas känner er. Det kan få en att känna sig som världens svagaste och mest ensammaste. Men, ni kommer att bli så starka av det i slutändan. I framtiden kommer ni inte att ta skit.

Mobbningen måste få ett stopp. Skolor måste bli hårdare. Många mobbare vet inte när de ska sluta. Möten med lärare skrämmer dem inte. Lärare får inte titta bort, blunda och hoppas på att det ska gå över. Det måste finnas mer konsekvenser.

Det borde finnas lektioner som går ut på hur man respekterar andra, hur man är en bra människa och hur man ska ingripa när man märker att någon behandlas fel. Skolor måste lära elever om hur man ska bete sig i livet. Det borde finnas nolltolerans för utfrysning och mobbning. Vid minsta lilla kränkning mot en annan borde man bli avstängd direkt från skolan och få göra samhällstjänst. Mobbare måste bli rädda för konsekvenserna. Mobbare borde verkligen bli bestraffade med att bli inlåsta på hemska anstalter i en vecka. Om det finns hårda konsekvenser tror jag verkligen att man kan få ett slut på mobbningen.

Börja bete er nu. Har ni ingenting snällt att säga till någon annan så bit av er tungan. Kom ihåg, karma serverar alltid skiten tillbaka. Hade ni velat att era småsyskon skulle bli behandlade så som ni mobbare behandlar andra? Nej. Om ni ser någon bli mobbad. Stå upp för den utsatta! Säg till läraren. Gör skillnad. Sluta titta bort och blunda.

Ni kan rädda ett liv.

Alexandra Najmadin