"Nej Joakim, jag vill inte ha dina 20 tips"

Häromdagen klickade jag in mig på ett blogginlägg med rubriken ”20 saker en tjej vill ha men oftast inte vill be om”, skrivet av en kille som går under bloggnamnet ”Diabetesmannen”. ”Diabetesmannen”, eller Joakim Mattson som han heter egentligen, presenterar en lista på saker som han tror att vi av kvinnligt kön suktar efter i en relation. Många av punkterna är självklarheter som varje sund människa med social kompetens tar för givet, medan andra är rena generaliseringar baserat på rådande könsnormer.

Som feminist och allmänt kritisk till förstärkandet av de kvinnliga och manliga könsrollerna kände jag att det jag läste skavde. Så jag skrev ett eget inlägg där jag bemötte Joakim Mattssons uppfattning om vad kvinnor ”vill ha men oftast inte vågar be om”. Det blev ett, enligt min åsikt, ironiserande och sarkastiskt inlägg med glimten i ögat men kritiken lät sig inte vänta.

Några av kommentarerna jag fått på olika sociala medier är bland annat att jag medvetet missförstår honom, att jag förlöjligar och hånar Joakim Mattsson samt att han faktiskt bara menar väl. Hans intentioner är säkerligen goda men det är problematiskt att vi, i en så pass upplyst tid som vi faktiskt lever i, tro att fysisk beröring, frukost på sängen och ögonkontakt vid känsloyttringar ska leda till giftermål (som för övrigt inte är varje kvinnas mål i livet). Jag och många andra kvinnor vill inte bli upphånglade i tid och otid, och att omslutas av en kram bakifrån inger inte alla av kvinnligt kön en känsla av trygghet.

Det mest intressanta med reaktionerna efter mitt i ärlighetens namn oseriösa inlägg är att folk försvarar Joakim Mattssons sätt att bunta ihop alla kvinnor och att han likt en kock listar ingredienserna som krävs för att göra oss nöjda. Samtidigt utsätts kvinnor som skriver och pratar om rädslan för att utsättas för våld och övergrepp av män för hot och näthat. Dessa kvinnor anklagas för att dra alla män över samma kam och blir ombedda att se individen, inte strukturerna. Varför är det okej att en man generaliserar om hur kvinnor är medan pöbeln går i taket när en kvinna gör detsamma om män?

Jag får känslan av att gemene man inte vill problematisera en killes försök att ge råd om hur en kvinna ska behandlas, för flera av Joakim Mattssons råd är inte alls dumma. Det ska tydligen gullas lite med snubbar som “tänkt till”. Men behövs det verkligen sägas att man ska lyssna på kvinnor när de pratar? Mest av allt handlar det väl om att bemöta kvinnor som människor, att respektera dem oavsett om man vill att det ska sluta i en promenad ner för altaret eller ej. Det är väl där skon klämmer för min del, att en manlig bloggare hyllas för något som borde vara självklart.

Jag är inte ute efter att svartmåla “Diabetesmannen” som en ointelligent eller omedveten person. Jag kan bara omöjligen hålla med om att han har en aning om vad jag i egenskap av kvinna vill ha. Den mest sanningsenliga listan över vad en person vill ha skrivs när man lärt känna den. Vad vi har mellan benen spelar faktiskt inte så stor roll.

Hanna Palm,
Feminist och sporadisk bloggare