"Till alla hysteriska åsne-morsor"

För det första beklagar jag att ni har misstolkat min debattartikel så jävla illa. Jag beklagar att ni är så brända i huvudet, men jag beklagar inte era känslor.

En mamma i 30-års åldern, som inte hänger ut sina ungars liv i offentliga forum, älskar inte sina barn mindre. Jag fattar att man älskar sina barn mest av allt. Det hoppas jag att alla föräldrar gör. Jag älskar alla barn mest av allt. Men ni låter som sjuka människor när ni uttrycker er på ett sådant destruktivt sätt "att barnen räddade era liv".

Tänk på att internet är som en ful tatuering. Det försvinner aldrig riktigt när ni skriver om era barn eller om hur ni mår. Jag hade mått skitdåligt över att läsa det om min mamma hade skrivit så där när jag var bebis. Att hennes liv inte var värt att leva innan mig?

Jag menar att man kan uttrycka sin kärlek till sina barn på ett mer sunt sätt. Ett sätt som känns mer stabilt och äkta. Jag lägger ganska ofta upp bilder på alla mina vänners barn och uttrycker att jag älskar dem. Det är absolut inget fel med att lägga ut bilder, men man kan uttrycka sig annorlunda.

Hur i helvete kan ni ha tolkat min text som att ni inte borde älska era barn så mycket, eller att jag inte vill ha barn? Eller att man ska hata sina barn? Främst får ni alla ta ansvar över att tolka (alla) texter och uttalanden. Ta det inte personligt. Om du inte känner dig träffad behöver du inte ta åt dig.

Sen förvånas jag också över hur vuxna människor – i detta fall mammor – väljer att uttrycka sig. Mammor som skriver: "Jag hoppas att du aldrig kan få barn", "Hoppas dina ungar blir utvecklingsstörda" och så vidare. Vem fan säger ens så?

Om man uttrycker sig på ett sådant sätt så låter man ännu mer som en sjuk människa. Jag om någon är inte känslig för fula ord och eller svordomar. Jag svär i varenda jävla mening, och det låter också fattigt. Outbildat och jävligt osexigt. Det är jag medveten om. Men är ni medvetna om hur ni låter? Ni låter som barn som föder barn. Ni låter som vidriga snorungar som mobbar andra barn på skolgården. Och så föder ni bara nya mobbare.

Så uppfattar jag er.

Och en annan sak ska ni ha jävligt klart för er. Mina åsikter bygger inte på SIFO-undersökningar eller statistik. Utan på egna erfarenheter och fördomar om just unga småbarnsmammor. Och en galen svärm av just unga småbarnsmammor som heter typ "3barnsmamma95" eller "TuvasMamma" på Instagram, hörde av sig och skrek som stuckna grisar över hur kränkta det var.

På samma sätt som den äldre kvinnan och mamman i stället applåderade mig och förstod texten precis som den bör tolkas. Således har ni galna småbarnsmorsor bekräftat mina fördomar. Åsnor är ni.

Återigen. Vad jag tycker borde vara förbannat oviktigt för er. För alla. Det ligger i betraktarens ögon att tolka och ta till sig texten och relatera till den. Känner du dig träffad? Tråkigt. Men ta det inte personligt. Och tänk på hur du uttrycker dig, du är ju mamma nu. Var bättre än så!

Nicole Rydén,
Jobbar med casting