"Gör som Adam Tensta – res dig upp och gå"
Elina Pahnke skriver att de som kritiserar Adam Tensta gör det för att de inte vill att minoriteterna i samhället ska göra sina röster hörda.
Elina Pahnke är feminist.
Följ hennes blogg: fittjournalen.se
Förra veckan satt jag på en uteservering i Karlstad och pratade med en kille om "inställning till livet".
Han var av övertygelsen att det som skiljer folks välmående åt är deras inställning till livet. Huruvida fattiga människor mår bra eller inte beror helt enkelt på deras inställning, påstod han. Hans exempel: "Folk i slummen är lyckligare än oss. De är glada för de små sakerna i livet."
På Facebook ser jag att en man delat en kvinnas status. Temat är: "Alla borde inspireras av den här självständiga kvinnan". Hon skriver att hon minsann rakar fittan och bakar bröd och gör en hel del andra saker som kan anses vara feminint betonade men att hon har valt det själv. Hon har minsann sett till att göra sig själv lycklig.
I en tv-soffa reser sig Adam Tensta upp och går, för att manifestera mot att TV4 inte tar avstånd från rasism. Efterspelet blir, bland annat, att Elisabet Höglund kallar handlingen "oförskämd", Per Gudmundson skriver att Adam Tensta kan få unga i förorten att tro att det inte är värt att anstränga sig och kommentarsfälten svämmar över av kommentarer om att den där Adam Tensta sätter alla "välartade, skötsamma invandrare" i dålig dager.
Folk vill så gärna se förtryckta grupper sitta med ett leende på läpparna – på sin höjd komma med mössan i hand och be om några smulor. Folk vill höra om det lyckade exemplet, om individen som har hittat en genväg ut ur sitt eget förtryck.
Ska någon ändå vara besvärlig så får den se till att förklara varför. Adam Tensta uppmanas av Niklas Svensson att sitta ner och diskutera strukturell rasism i stället för att ställa sig upp och gå:
"Adam Tensta reste sig upp och gick när han var med i TV4:s Nyhetsmorgon – i stället för att stanna, kritisera och förklara. Fjanteri", Niklas Svensson 16 juli 2015.
För inget är så besvärligt som att visa att man har fått nog. Som utsatt ska du hitta det fina i att vara utsatt, eller förklara pedagogiskt för den som utsätter dig för förtrycket vad hen gör för fel.
Vi älskar historierna om genvägarna, kvinnan som är självständig trots att hon gillar att göra saker som kan anses vara förtryckande. Vi älskar historierna om lyckan i fattigdomen, där den utsatte har hittat ett större syfte än det materiella, där lyckan är i de små ögonblicken. Det är en bekväm bild av förtryck eftersom den inte innehåller något motstånd.
Så länge vi reproducerar det goda exemplet, det pedagogiska, lyckliga, självständiga exemplet så behöver ingen heller ifrågasätta strukturerna som ligger bakom att folk fortsätter att bo i slumområden. Vi behöver inte ifrågasätta varför kvinnors roll förminskas till någon som ska vara skön att se på, någon vars roll i samhället är att underlätta för mannen genom att utföra hans hushållsarbete.
Vi behöver inte ifrågasätta afrofobin, som leder hatbrottsstatistiken och som tvingar drabbade att om och om igen pedagogiskt förklara vilka verbala kränkningar de är med om, som tvingas förklara att det inte är slumpmässiga förolämpningar utan en del av en större struktur. En struktur som får TV4 att boka rasistiska gäster och som håller afrosvenskar utanför bostads- och arbetsmarknaden.
När Elisabet Höglund kallar Adam Tenstas handling för oförskämd använder hon samma retorik som vår före detta migrationsminister gör när han ber Somar Al Naher att visa tacksamhet över att hon fått asyl i Sverige.
När mannen på Facebook delar kvinnans status om att hon är självständig ber han oss om att vara tacksamma för att vi som individer då och då kan fly delar av det förtryck som drabbar oss.
När jag sitter och pratar med en kille som tror att folk i fattigdom är lyckligare än folk som garanterat har mat på bordet, som vet att de kan försörja sina barn och som inte behöver oroa sig för att hamna på gatan – då pratar han om tacksamheten.
Men vet ni, inga samhälleliga förändringar kommer från tacksamhet. De kommer från att, likt Adam Tensta, visa att vi har fått nog. Förändringen kommer inte när vi hittat våran plats i tv-soffan, fattigdomen eller sexismen.
Förändringen kommer när vi reser oss upp och går.
Elina Pahnke
