Alla andra tjejer i klassen var smala – Jag räckte inte till

Hej,

Jag heter Tora, och jag ser mig själv som kvinna. För ungefär ett år sen ställde jag mig mot mig själv och sa, nä nu räcker det. Du duger tamefan precis som du är.

Jag var ett väldigt tjockt barn. Jag såg ut som en miniversion av en Michelingubbe och varenda människa jag mötte uppskattade alltid mina tjocka bäbiskinder.

Då visste jag inte hur jobbigt det skulle va att i flera års tid hata sin kropp för att jag inte skulle passa in i samhällsidealet som sa hur en kvinnlig kropp skulle se ut.

Jag har alltid varit väldigt smart, alltid tänkt mycket och funderat på varför saker fungerar som dom gör. Och jag förstod redan vid sexårs ålder att jag var "för stor". Jag kände mig inte lika bra som alla andra för att jag var mullig.

När jag gick i sexan skickade mamma mig till skolsköterskan av oro att jag var "ohälsosam". Fy fan vad jag skämdes. Efter att hon mätt mig och kollat min vikt kunde hon konstatera att den röda kurvan på datorn gick en hög decimeter ovanför det mediokra sträcket som skulle symbolisera normalvikt, och med orden "du har ju en liten övervikt" i ryggen så gick jag raka vägen hem till crosstrainern i källaren och trampade tills tårarna rann.

Alla andra tjejer i klassen var smala. Jag räckte inte till.

Vid 14 års ålder fick jag min första pojkvän. Han tyckte om mig trots min kropp och då började jag inse att kroppsfiguren kanske inte spelade så stor roll? Jag fick ju bekräftelse från en kille. Och det va det viktigaste för mig just då. Att killarna skulle tycka jag va snygg. Hur sjukt är inte det? För trots att han tyckte om mig för den jag va, så tyckte jag ändå inte om mig själv.

2013 läste jag kommentarer på en modeblogg där bloggerskan påstod att hon blivit så himla tjock. Kommentarerna löd "men gumman du är inte tjock du är ju jättefin"! Då fick jag nog. Att vara tjock är inte samma sak som att vara ful. Att vara tjock behöver inte betyda att man är ohälsosam. Att vara tjock behöver inte betyda att man vill gå ner i vikt!

Jag har fått nog av kroppsideal: att det bara finns en kroppstyp som får plats i det offentliga rummet.

Varför jag pratar om just det här på internationella flickadagen är för att jag vet, både av egna erfarenheter men också av andra tjejer, att det är vanligare att hata sin kropp än att älska den. Det man ska leva i hela sitt liv. Men jag som du är fucking limited edition och jag kan stolt säga att jag nu vid 19års ålder älskar mig själv, min kropp och mitt inre. För min egna skull. Inte för någon annans skull.

Jag skulle önska att vi tillsammans kan peppa och finnas för varandra så att man som flicka inte ska behöva växa upp som jag gjort, med att hata sig själv. Finns det något hos dig själv du tycker mindre om eller kanske till och med hatar, försök vända det till något positivt. Att det är unikt med just dig, att du är bra för den du är. Jag vill se en värld där det är vanligare att man älskar sig själv för den man är istället för tvärtom.

I dag är det internationella Flickadagen, i dag tillägnar vi all tanke, kärlek och medmänsklighet till alla flickor över hela världen.

Jag älskar mina medsystrar som vet hur det känns. Allt från att få en taskig kommentar på instagram till att bli sexuellt utnyttjad av en man. Jag älskar brudar för dom förstår hur det känns att vara just brud. Hur jävla fett det är, hur jävla jobbigt det kan va, men framför allt hur jävla grymma vi är som orkar. Det är en resa att födas in i en värld av fördomar och förtryck. Varje dag lär jag mig nya saker om mig själv, varje dag lär jag mig hur svårt det kan va att leva som tjej, men för varje dag som går så älskar jag det mer och mer.

För tro mina ord när jag säger dom, jag älskar att jag är en brud!

Mvh Tora Pleje