Louise Drevinger skriver om när hon förlorade sin morfar.
Louise Drevinger skriver om när hon förlorade sin morfar. - Foto: Privat

Ingen cancer i världen kan få mig att glömma min älskade lilla morfar

Louise Drevinger: Du får en bädd av rosor under din kista. Jag tackar dig för allt du har gjort för mig. För allt du har hjälpt mig med, för allt du har ställt upp med, för att du alltid har funnits där för mig


Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Om skribenten

Louise Drevinger är 22 år. Hon bor i Tyresö och studerar turismvetenskap vid Södertörns högskola.

Lilla morfar.

Du ligger där i sin säng, under täcken och filtar, så ynklig och svag. Som en fågelunge öppnar du munnen när du vill ha vatten. Dina ögon är stängda och du andas tungt. Vi tittar på varandra, mormor, mamma och jag. Lilla morfar, aldrig trodde vi att vi skulle få se dig såhär, att det skulle sluta på det här viset.

Det är cancerns fel. Det är den som spridit sig från dina tarmar till din lever. Den upptäcktes för sent. Operationen och dess efterbehandlingar räckte inte för att stoppa de metastaser som tagit sig från cancers rot och ut i din kropp.

Jag knyter min hand, biter mig i läppen och känner hur en tår rinner ner från min kind där jag sitter i ditt sovrum i Borås. Vi sitter där och vakar över dig. Mitt emot din säng täcks den gröna väggen av bilder från förr.

Dina favoritbilder från din barndom, ditt och mormors bröllopskort och bilder på dina förfäder. Nu är ditt ansikte och din kropp mest skinn och ben, det går att de hur sjuk du är. Du öppnar långsamt ögonen, jag ser hur du blickar bort mot fotoväggen med en längtansfull blick. Vi ser alla sorgen i dina ögon. Lilla morfar.

Jag åker hem till Stockholm, hem till vardagslivet. Men tanken är kvar hos dig. Varje timme, varje minut. Lilla morfar, hur kunde det bli så här?

Telefonen ringer, det är mamma. Hon berättar att ni behövt åka in till sjukhus, att du inte kunnat sova på flera nätter och att du är sämre än någonsin. Du körs senare till ett korttidsboende. Vad var egentligen det värsta? Dödsångesten, smärtan, tankarna? Hur skulle vi klara oss, vad skulle vi göra utan dig, hur skulle det gå för mormor?

Natten går och jag vaknar på morgonen med ett ryck. Telefonen ringer. Du har lämnat oss.

Nu är det begravning, vi har beställt blommor i blått och gult; dina favoritfärger, född 6 juni som du är. Vid din kista placerar jag din favoritbild på dig själv. En bild på en stolt trumslagarpojke på din 12-årsdag. En tår faller ner för min kind när jag böjer mig ned, den träffar den grå marken i kyrkan, precis framför din kista.

Vi sätter oss längst fram. Mormor längst in mot gången, jag bredvid, Jonas därefter, tätt följd av mamma och pappa på andra sidan. Kyrkklockorna ringer en bra stund innan musiken startar. Vi har valt din favorit: marschmusik. Du hade varit så glad!

Med min hand på mormors arm lyssnar vi alla på musiken, jag tittar på bilden av dig och visualiserar dig framför mig, du stolt som bara du kunde vara, marscherandes fram längs med Borås gator och torg. Tamburmajor blev du till slut – en mycket stolt och duktig sådan.

Prästen har vi träffat innan, hon var hemma hos oss och bad mig berätta om dig. Hon frågade mig hur jag kommer ihåg min morfar. Bakom ögonlocken började tårarna bränna och jag fick knappt fram ett ljud.

Nu när jag sitter här i kyrkan, svartklädd, med en röd ros i knät, och handen i mormors kan jag inte hålla tårarna tillbaka länge. Prästen beskriver dig och dina intressen som du hade, det blir ett vackert tal. Jag tittar bort mot kortet vid kistan. Lilla morfar, hur kunde det bli såhär?

När prästen säger orden ”Louise, du var Åkes enda och älskade barnbarn” så kommer tårarna igen. Det går inte att hejda. De droppar ner på min klänning och jag hör mormor snyfta bredvid mig. Lilla morfar.

När det är dags att säga adjö går vi fram till kistan, mormor först. Jag niger en djup, nästintill kunglig nigning framför din kista, med huvudet nedböjt och tårar på kinderna. Jag gjorde allt och skulle göra allt för dig lilla morfar.

Du får en bädd av rosor under din kista. Jag tackar dig för allt du har gjort för mig. För allt du har hjälpt mig med, för allt du har ställt upp med, för att du alltid har funnits där för mig. Ingen är oberörd, alla går fram till dig med tårar i ögonen. Alla nickar åt oss, alla bockar och niger mot dig. Vilken respekt du får, vilka fina ord du får. Vilka fantastiska personer du hade runt omkring dig. Vilken fantastiskt person du var, lilla morfar.

Vid kaffet och tårtan klirrar jag i glaset, ställer mig upp framför familj och nära vänner. Jag berättar hur jag upplevde dig, min lilla morfar. Hur du kom upp till Stockholm och skulle laga falukorv till mig, hur du alltid hjälpte mig med alla läxor och hur du lärde mig om tåg. Tårarna är omöjliga att hålla tillbaka, där står. Jag hoppas att jag gör sig stolt.

Begravningen är över. Jag sitter i ditt rum och tittar på bilden från begravningen. På bilden där du står som trumslagarpojke, på bilden där du har hela livet framför dig, på bilden där du ser lycklig ut. Med tåtar fallandes ner för mina kinder tackar jag dig för att du har varit du, tackar dig för alla våra fina stunder. Kramar ditt porträtt hårt och viskar: "Tack för dig för att du varit min morfar".

Louise Drevinger

De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Känner du någon som drabbats av cancer?
Tack för din röst!
Artikeln kommer att lagras på Nyheter24.se, i en artikeldatabas eller motsvarande.
Senaste nytt

"Jag körde rattfull med ena dottern i bilen"

13 Dec 2022, 11:12

En stark välfärd är det enda som kan rädda svensk psykiatri

10 Sep 2022, 18:41
DEBATT: ​​"Man kan önska att jag var ett undantagsfall. Men jag är vuxen nu och med åren har jag träffat alldeles för många människor med liknande berättelser. Berättelser om en psykiatri som inte fungerar. Det är inte värdigt ett land som Sverige", skriver debattören och socialdemokraten Felicia Torpman.

DEBATT: "Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar"

8 Sep 2022, 15:20
"Regeringen pratar gärna om sin feminism, men satsningar på kvinnosjukdomar lyser med sin frånvaro. Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar och öronmärker resurser till forskning om kvinnosjukdomar", skriver Elisabeth Svantesson (M) och Matilda Ekeblad (MUF).

Därför går jag, Bränsleupprorets ledare, med i Moderaterna: "Arbetar hårdast"

5 Sep 2022, 15:34
"Redan innan Rysslands invasion av Ukraina hade Sverige världens dyraste diesel. Vi har i år sett bränslepriserna slå nya skyhöga rekord. Det finns ett parti som jag menar gör mest för att motverka detta, som arbetar hårdast för att priset ska sänkas", skriver Bränsleupprorets ledare Peder Blohm Bokenhielm.

Kan vi en gång för alla sluta klaga på skatten?

10 Jun 2022, 15:24
DEBATT. "Du som klagar. Du har säkert ett välbetalt jobb. Kanske betalar du mer i skatt än grannen. Men vet du? Det är inget straff. I grunden är skatter något fint. När det går till rätt saker", skriver debattören Felicia Torpman.

Sophie, 13, sätter ner foten: "Hjälp mig att befria försöksdjuren!"

2 Jun 2022, 09:47
INSÄNDARE: "Tänk att vara detta djur som används för att ta fram hudvård till människan, att lida och leva helt i motsats till sin instinkt", skriver Sophie Piper, 13.