Bostadsjakten gjorde att min vän ville ta livet av sig

Jag har en god vän som för många år sen strulade till det med ekonomin. Hon tog lån för att kunna handla och nya lån för att betala tillbaka gamla lån. Sedan några år tillbaka har hon en god man som hjälper henne med ekonomin, hon har fast jobb på en förskola och hon har ansökt om skuldsanering. Trots allt detta kan hon inte få en ny bostad på grund av gamla skulder.

Ska det vara så här? Ska hon straffas för gamla synder? Hon har det ordnat nu och går skuldsaneringen igenom är hon ännu ett steg närmare en bättre ekonomi.

Med tanke på bostadsbristen som råder är det redan svårt att få tag i en lägenhet, och har man skulder som min vän har, blir det näst intill omöjligt. Hon är tvungen att hyra lägenheter i andra hand vilket leder till mycket omkringflackande då kontrakten bara gäller något år. Där hon bor nu får hon bara bo till februari. Vad händer sen?

Hon har två barn varav ett har flera olika diagnoser och för det barnet blir allt detta flyttande och osäkerheten i var de ska bo väldigt jobbigt. Barnet behöver en fast punkt där hen kan känna sig trygg. Även min vän har diagnosen ADHD, och att ha en fast punkt är otroligt viktigt då.

Det kan tyckas att fast jobb, god man, skuldsanering och inga nya skulder ska vara skäl nog att kunna hyra en lägenhet, men så verkar inte fallet vara. Det är dags att bostadsförmedlingarna ser över sina rutiner och regler. Att de som inte har jobb, har skulder och inte alls kan sköta ekonomin blir nekade lägenhet kan jag förstå men att de som har jobb, har en ordnad ekonomi och jobbar för att få bort skulder inte kan få en lägenhet är helt uppåt väggarna.

Kommunen de bor i gör ingenting för att hjälpa till. De säger att barnen kan bo hos pappan eftersom de har delad vårdnad. Men har de delad vårdnad så ska de ju kunna bo hos mamman lika mycket. Eller har jag fel där? När det handlar om barn så tycker jag att kommunen ska göra allt som står i sin makt för att hjälpa till. Det spelar väl ingen roll att de kan bo hos pappan. De måste kunna få träffa sin mamma och bo hos henne också.

Min vän är sjukskriven sen en tid tillbaka för depression, ångest, oro och stress. Mycket på grund av lägenhetssituationen. Hon har till och med funderat på att ta sitt eget liv för att hon inte orkar med den här stressen och osäkerheten om vad som kommer att hända. Ska det behöva gå så här långt? Hur mycket längre behöver det gå innan någon agerar?

Den här osäkerheten skulle kunna göra vem som helst galen. Hon är nu sakta på väg upp ur en tidigare nedåtgående spiral men det är långt kvar, och att alltid behöva kämpa är tufft när man inte mår bra. Man behöver vara frisk för att kunna vara sjuk.

Hur kan det vara så att hon inte kan få en lägenhet på grund av gamla skulder? Hennes ekonomi är mer ordnad nu. Hon kan lägga in förskottshyror och nu betalas alla räkningar i tid varje månad. Hon har föräldrar som kan vara medsökande/borgenärer. Trots detta är det tvärstopp.

Har du dålig ekonomi kan du inte få en lägenhet. Och har du ordnad ekonomi och fast jobb men dras med gamla skulder kan du inte få lägenhet. Hur många människor i dagens samhälle är egentligen helt skuldfria?

Nej, skärpning! Det är dags att ändra på reglerna. Det behövs en förändring och det är nu. Det är en familj det handlar om. Ni kan inte splittra på dem och säga att barnen kan bo hos sin pappa. Var ska deras mamma ta vägen? Hur ska barnen kunna träffa sin mamma? Barn behöver båda sina föräldrar. Agera nu!

Sarah Altin Tolppanen