Jag opererade mitt allra heligaste – det borde fler göra

Detta inlägg handlar om förlossningsskador. Så om man är känslig för något som har med det att göra, sluta läs nu. Ni andra, läs gärna. Om inte annat för allmänbildningen. Jag hade ingen aning om detta när jag var gravid. Av någon anledning så är det inte det man pratar om även om det kanske skulle behövas. Dels för vara mer mentalt förberedd (att ligga och bli sydd i en och en halv timme medan min nyfödda dotter var för långt ifrån för att ens ta på hade jag inte räknat med).

Dels för att det ska kunna vara okej att spricka kors och tvärs och prata om det utan att folk skruvar på sig. Okej att man inte visar ett bildspel på mobilen men typ: "Hej jag är inte lat men jag har 13 stygn i min va-jay, så kan du snälla ge mig den saken så jag slipper ställa mig upp. I alla fall, här är min historia:

Fiona föddes med raketfart. De var tvugna att dra ut henne med en sugklocka på grund av hotande fosterasfyxi och det gjorde att jag fick en svår bristning i förlossningskanalen – berättade de, jag kände ingenting.

Däremot sydde de i en och en halv timme efteråt. Det är inte konstigt förresten, att man spricker. Inget att skämmas för heller. Ett huvudmått på 37 centimeter som i rask takt ska ut ur det heligaste vi har framkallar krigsskador. Vare sig vi vill det eller inte.

Enligt min journal som är en mindre roman står det att jag fick en djup vaginalruptur. Den blev sydd och efter ett par dagar fick jag en infektion i stygnen men det löste sig men det blev ändå inte bra.

Varannan kvinna får någon form av skada när de föder barn. Den skadan jag fick är lindrig rent medicinsk även om den både fysisk och psykiskt kan vara väldigt hemsk. Och eftersom jag läste en del om detta och ändå hängde i en del kretsar med nyfödda barn och mammagrupper så blev jag så förvånad - ingen pratar om det.

En del skruvade på sig obekvämt när jag berättade att jag fick operera min vän för en infektion. Och det är klart jag förstår att mitt underliv inte är det samtalsämne folk väntat på men det var inte ens någon som någon gång sa: "Jag hade en kompis kompis kompis som också sprack".

Det är bland annat därför jag skriver om det. För om ingen pratar om det så leder det till att det blir läskigt att prata om och det blir svårt och konstigt. Men något som drabbar varannan kvinna kanske är bra att ventilera om mer? Om man inte åtgärdar förlossningsskador kan man få problem långt senare i livet.

Många kvinnor kan inte ha sex på grund av att det aldrig slutar göra ont och blir "tråkiga mammor som aldrig vill ligga", men de kanske helt enkelt inte vågar berätta för någon? Eller vet att det finns hjälp att få?

Så. Vad är mitt problem då? Av naturliga skäl vet jag inte hur det ser ut, men jag har fortfarande ont, och de som vet tror att det blev lite fel i stygnen. Det är en rutinoperation som tar ingen tid alls och jag gör den över dagen. Efter det kommer min vän att vara som ny.

Och vet ni hur glad jag är att jag sa till min barnmorska att det gör lite för ont? Ibland får man stå på sig lite, min barnmorska lyssnade på efterkontrollen och det känns skönt. Men för ni andra, om det gör ont så gå dit igen. Eller byt till någon annan. Nöj er inte med "det ska vara så" om det gör ont, det är min högst oproffesionella åsikt.

Vår kropp är designad för att föda barn så att man går sönder lite är ingenting som är något konstigt. Jag kan inte understryka detta nog. Vi läker fantastiskt fort och även om det går dåligt ibland så fixar kroppen mycket.

Men man behöver inte ha ont hela tiden. Sjukvården är grym och kan fixa det mesta. Och jag lovar (efter samtal med min barnmorska) att de har fått otaliga besök och samtal från kvinnor som haft alla sorters möjliga problem. Gå hellre dit en gång för mycket än en för lite.

Yohanna Bredén