Jag låtsades vara hennes farfar för att stoppa killens trakasserier

Jag är en, sedan länge, kollektivåkande person. Sedan 40 år, cirka. Jag trivs med det och, även om restiden blir längre än med privat färdsätt, ger det mig en chans att varva ner innan jag kommer hem, och det värderar jag. Att jag gör en liten, liten insats för miljön är en extrabonus.

En sak jag märkt på senare tid, och som irriterar mig mycket, är vissas beteende på hållplatserna.

Vi kan stå där, väntandes, en grupp på kanske tio till 15 personer. Blandad grupp, unga och gamla. Tjejer och killar. Kvinnor och män. Gubbar och gummor.

Några av de yngre tjejerna ser väldigt bra ut. Då tar det i regel inte så lång tid innan man upplever följande:

"Tjena, tjejen, vad heter du?".

Flickan i fråga vet inte vad hon ska göra, plockar upp sin telefon och försöker se koncentrerad ut medan hon kollar sina mail.

"Hörrudu, jag frågade vad du heter, tjejen, är du döv?".

Flickan visar med hela kroppen att hon är rädd, försöker gå undan. Vill inte svara.

"Kom igen, tjejen, vart ska du åka? Jag kan följa med dig".

Och vi står där, tysta, och bevittnar ett sexuellt trakasseri.

Men jag har tröttnat. Jag är en smal liten skit utan muskler. Jag vågar helt enkelt inte ta strid. Men jag har funnit ett sätt att ingripa. Jag är numera en distingerad, äldre gentleman. Då behöver man faktiskt bara göra en sak. Gå och ställa sig tätt intill flickan och markera ägande.

Slyngeln tror då att att hon är tillsammans med far/morfar/farfar. Och tappar intresset.

Tro mig, det tysta, med ögonen, eller svagt framviskande, tack, man får, får en att känna sig som en hjälte.

Men det handlar om så mycket mer än att vi gubbar ska känna oss som hjältar. Det handlar om jämlikhet. Det handlar om kvinnofrid. Det handlar om att alla ska kunna vandra på våra gator, i våra städer, utan att behöva känna rädsla. Kvinnor som män. Men kvinnorna är utan tvekan de mest utsatta. Reclaim the streets!

Anders Lundberg