Sverige är världens femte bästa land – folk borde inte behöva vara rädda

”Se till att njuta av att ha lämnat det sjunkande skeppet Sverige”.

Det är min goda vän Daniel som skriver till mig i ett meddelande på Facebook. Han berättar om hur han känner sig allt mer otrygg i den, på ytan, idylliska småstad i västra Sverige där han lever tillsammans med sin man. Han berättar om en kraftigt ökande antisemitism, främst från muslimer men även från majoritetssvenskar.

Han berättar om sin farmor; ”Jag lovade alltid farmor att dra om det sker, men nu tvekar jag. Jag känner mig för gammal. Och för svensk”.

Häromdagen kunde vi läsa i flera stora dagstidningar att Sverige rankas som världens femte bästa land. Sverige anses vara det land där de medborgerliga rättigheterna är som starkast, en plats där man kan leva i frihet och trygghet oavsett etnicitet, religion, kön och sexualitet.

Det stora antalet flyktingar, mestadels från Mellanöstern och Nordafrika, som sökt sig till Sverige de senaste åren visar även det på hur landet betraktas som ett demokratiskt paradis.

Detta är synen på platsen där jag är född. Bilden av ett land man flyr till, inte från, är entydig.

För mig, som har valt att lämna Sverige, och för många svenska judar med mig, kändes rankningen på många sätt som ett skämt. Det Daniel skriver i sitt mail intensifierar den känslan.

Han berättar om sin upplevelse av växande otrygghet och rädsla att folk ska veta om hans judiska identitet. Om muslimska studenter på högskolan som ocensurerat och oemotsagt vräker ur sig antisemitiska fördomar om hur judar styr världsekonomin och inte går att ”komma åt”. Och om den högskoleutbildade kollegan med etniskt svensk bakgrund som sa att ”något måste ju judarna ha gjort för att Hitler skulle hata dem så”.

Han passar sig för att bjuda in folk till sitt judiskt dekorerade hem innan han känner dem väl och vet att de är ”ok”. Daniel beskriver också den enorma skillnaden i klimat han upplever nu jämfört med när han studerade sin första kandidatexamen i början på 90-talet. Då funderade han sällan på sin bakgrund, nu gör han det varje dag.

De attityder som Daniels berättelser exemplifierar är ingen isolerad företeelse och de måste tas på allvar. Klimatet har hårdnat och alltfler judar vittnar om en ökad känsla av otrygghet. Jackie Jakubowski skrev i Dagens Nyheter den 22 januari om en ”växande judisk oro för muslimsk antisemitism” och hänvisade till studien Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige från 2005 av Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet.

Studien visar att cirka 39 procent av de som i Sverige betraktar sig som muslimer har en ”systematisk antisemitisk inställning” jämfört med 5 procent för hela landets befolkning.

En annan undersökning av Forum från 2010 om svenska gymnasieungdomars attityder till judar visar att 55 procent av unga med muslimsk bakgrund hyser antisemitiska uppfattningar, att jämföra med 18 procent bland gymnasieungdomar i stort. Undersökningarna visar att antisemitiska föreställningar finns överallt, men i olika grad.

I samband med de stora flyktingströmmarna sa politikerna att vi skulle öppna våra hjärtan, och detta med rätta. Det vi måste göra nu är att öppna våra ögon för den komplexitet immigration innebär.

Med invandring kommer nämligen inte bara människor i nöd, utan bitvis även värderingar som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Antisemitismen i Sverige ökar i takt med att invandringen ökar från länder där antijudiska inställningar är utbredda.

Att ställa grupper mot varandra är fel väg att gå, inte alla muslimer är antisemiter och inte alla majoritetssvenskar är positiva till judar. Det är dock viktigt att trots ovanstående insikt våga se problemen som både individer och siffror vittnar om.

Den polariserade debatten i Sverige idag gör denna fråga nästintill omöjlig att diskutera, men att våga tala om de attitydskillnader som, de facto, finns mellan länder är inte som vissa vill hävda rasistiskt. Att sanktionera antisemitiska värderingar genom att undvika att se, och vidta åtgärder, är däremot det.

För mig, och många med mig, är det inhumant att neka människor på flykt den hjälp de behöver. Likväl är det inhumant att tyst se på medan en minoritet flyr till Sverige, på bekostnad av en annan minoritets trygghet.

Daniel säger att han är trött. Han är född i Sverige och känner sig svensk. Han vill egentligen inte lämna, det här är ju ”hemma”. Att bryta upp när man är 44 år gammal är inte lätt, han är så... svensk.

Och visst tycker han om Israel men han har ingen egentlig anknytning dit. Sverige skulle ju vara ett land folk flyr till, inte från. Hans farmor kom till Sverige efter att hon blev befriad från fånglägret Bergen-Belsen. Han lovade henne att lämna Sverige om läget blev för allvarligt.

Jag förstår att han vill hålla sitt löfte till sin farmor. I det femte högst rankade landet i världen borde han inte behöva det.

Dana Josevich,
Kulturvetare, projektledare, utlandssvensk