Jag vaknar av att en kvinna blir misshandlad på min gata
Debattören: Jag kommer på mig själv att gå ner på knä och be för att hon lämnar den här mannen fast jag vet att chansen att hon gör det inte är så stor.
Eva von Wernstedt jobbar som förändringskonsult och bor i Stockholm. Hon är 45 år gammal.
Jag vaknar av att en kvinna blir misshandlad på min gata. Öppnar fönstret och skriker sluta omedelbart. När jag kommer ner i porten på väg ut sladdar en polisbil in och två poliser hoppar ut. Det första den ena skriker är: "Har du misshandlat henne igen?".
Alltså mäns våld mot kvinnor (ja det finns kvinnor som slår också) det är så fruktansvärt. Det är så sjukt. Det är så äckligt. Jag kommer på mig själv att gå ner på knä och be för att hon lämnar den här mannen fast jag vet att chansen att hon gör det inte är så stor.
Det här är en stor samhällsutmaning. Våld mot kvinnor (och den långt mindre andel män som är drabbade). Det bara måste bort.
Jag vet att det anses vara en prioriterad fråga men arbetet måste få resultat. Regeringen har satsat en miljard på frågan.
Jag undrar hur lång tid ska det ta. Händer det någonting? Sitter kvinnoförakt så djupt att det kommer att ta generationer innan det försvinner?
För att slå en annan innebär ju inget annat än att man tycker sig ha rätt att slå en person för att den inte gör som man säger.
Makt, kontroll, förakt. Jag spyr och går darrande iväg till jobbet.
Eva von Wernstedt
