Därför gillar ingen feminismen

Feminism har under en lång period kämpat för frigörelsen av kvinnor och män. Ideal som kvinnlig rösträtt och en fars möjlighet till pappaledighet var under den tiden några av de ideal som den feministiska rörelsen kämpade för.

Vad som enligt mig gjorde den tidiga feminismen till en så förståelig ideologi i västvärlden var för att den faktiskt handlade om att skapa ett friare samhälle, både för män och kvinnor genom att motsätta sig de lagar som höll friheten från individen (både mannen och kvinnan).

Jag tänkte spendera följande text genom att beskriva varför nutidens feminism just i västvärlden inte längre ses som samma ideologi.

Det första jag vill ta upp är hur feminism har förflyttat sig på det politiska spektrumet, mer specifikt hur feminismen har övergått från att vara ett socialt sätt väldigt liberal ideologi till att anskaffa sig ett flertal auktoritära drag.

Vi kan se hur saker som kvinnors rätt till arbete har övergått till en kvotering av kvinnor in i arbetsplatser som de generellt sätt inte verkar vara intresserade av. Detta motiveras ofta med att anledningen till att kvinnor inte väljer dessa yrken är att samhället uppfostrar dem till detta.

Uppdelning av föräldraledighet och en hård censur av reklam, sexualitet, ord och åsikter som då på något sätt tolkas som skadliga.

Vi har exempel på alla dessa auktoritära handlingar både i Sverige och internationellt. Feministiskt initiativs förespråkande om kvotering på arbetsplats, deras till synes auktoritära syn på föräldraledigheten och deras syn på offentlig sexualisering är en del exempel av feminismens auktoritära transformation.

Internationellt kan vi se fler former av censur varav nobelprisvinnaren Tim Hunt blev av med sitt jobb efter att ha blivit verbalt påhoppad av feminister efter sitt uttalande om kvinnor i labb, även om denna kommentar enligt honom var ett skämt, samt något han ångrar att han sa.

● Förnekande av vetenskap

En typisk trend jag har märkt inom den politiska feminismen är tron om att majoriteten om inte alla skillnader mellan kvinnor och män är samhällsstrukturerade när det kommer till psykiska förmågor och beteendemönster.

Detta är ett viktigt påstående inom feminism då det skapar en situation där feminism fortfarande behövs i ett samhälle där det lagmässigt sett är jämställt, att även fast kvinnor och män tilldelas samma rättigheter samt skyldigheter så finns orättvisorna i de beteendemönster som män och kvinnor uppfostras till att ha.

Med tanke på att feminismen utan detta skulle förlora en stor del av sin relevans är det förståeligt att vetenskapliga påvisningar om att kvinnor och mäns olika beteendemönster och mentala kapacitet beror på biologiska skillnader.

Notera att jag inte försöker skapa ett argument för vilka skillnader mellan könen som faktiskt är biologiska, allt jag vill få fram är att feminister till viss grad helst blint förnekar teorin.

● Löneskillnaden

Ett generellt accepterat påstående inom feminism med få undantag är att kvinnor tjänar mindre än män. Detta påstående är statistiskt sett sant men fel representeras frekvent inom den feministiska rörelsen.

Om man tar alla kvinnors löner i Sverige och jämför dessa med männens ser man ett gap på 17 procent. Denna siffra används ofta för ett peka ut orättvisor kvinnor utsetts för på arbetsplats, liknande statistik används även i USA och Storbritannien.

Problemet med representationen av statistiken inom feministiska rörelser är att de inte verkar ta till hänsyn de statistiska påvisningarna om att män dominerar de högre betalande yrkena, spenderar mer av sin tid på arbetsplats och utsätts för högst skaderisk på arbetsplats.

Jag vill ta mig tiden att påpeka att jag inte förnekar existensen av en orättvis löneskillnad, jag är helt enkelt tillräckligt kunnig inom ekonomi för att göra något sådant. Vad jag har skrivit är endast kritik gentemot felaktigt användande av statistik.

● Manshat

Jag har nu kommit till min sista punkt och det är nog den bästa punkten att avsluta på. Påståendet om manshat bemöts ofta med ”feminism handlar inte om manshat, utan om jämställdhet”. Detta är 100 procent sant när man endast kollar på definitionen av feminism.

Vad folk måste se är att de handlingar som utförs av feministiska rörelser samt utstående personer inom feminismen. Vi kan ta som exempel senator McCaskill som ber män att hålla käften, feministers attacker på MRA-grupper, nedvärdering av män i debatter baserat på ”tolkningsföreträde” och verbala attacker mot farsdag och den internationella mansdagen.

Det finns ett flertal andra faktorer men jag skulle gärna vilja gå in på en av de viktigaste, bristen på representation av de orättvisor män utsätts för. Högre grad dödsfall på arbetsplats, hårdare straff för liknande brott, högst chans att råka ut för våld med mera.

Dessa faktorer får feminismen att förlora status som en jämställdhetssökande ideologi och får den istället att se ut som en form av självtjänande kvinnoideologi.

Kristian Smiljanic