Påtvingad pappaledighet leder inte till jämställdhet

Föräldrapenningen har blivit en symbol för jämställdhet, ett magiskt trollspö som kan fixa jämställdheten. Alla har en åsikt, även de utan barn. Och eftersom föräldrapenningen är denna magiska jämställdhetsformel har kvotering blivit lösningen på problemen. Bara vi tvingar folk att göra som vi vill kommer jämställdheten lösa sig.

Problemet är att det florerar en mängd myter och felaktiga slutsatser för att opinionsbildning har blivit fakta. Och sittande regering har dessutom gjort Försäkringskassan till opinionsbildare för kvotering i det nya regleringsbrevet. Vi kan alltså inte längre betrakta rapporter från myndigheten som objektiv.

En av myterna är att det är de så kallade ”pappamånaderna” som lett till att papporna ökat sitt uttag. 1995 infördes den första månaden. Men fram till 1999 minskade uttaget. Kvoteringen hade alltså ingen effekt alls på den totala andelen uttagna dagar. Den andra månaden infördes 2002.

Men redan åren före reformen, mellan 1999 och 2002, ökade pappornas uttag med 4,9 procentenheter. De tre åren efter reformen ökade uttaget med 4 procentenheter, en mindre ökning än innan kvotering nummer 2 alltså.

Försäkringskassan, och politikerna, bortser medvetet från fakta när de påstår att kvoteringen orsakat ökningen.

En annan myt är det går för långsamt. För det första är huruvida något går långsamt eller fort en subjektiv uppfattning, det kan aldrig bli fakta. För det andra har pappornas uttag ökat med 150 procent på bara 15 år. Ett enligt mig otroligt resultat.

Den tredje myten är om föräldraförsäkringen de facto är ett medel för jämställdhet. Blir folk mer jämställda bara de delar lika på föräldraledigheten? Om du frågar Försäkringskassan är svaret ja. Men som alltid handlar det i statistik om korrelation kontra kausalitet. Delar jämställda par mer på föräldradagarna? Eller blir par som delar föräldrapenningen mer jämställda?

De enskilt viktigaste faktorerna för att dela såväl hushållsarbete som ansvar över barnen är utbildningsnivå, inkomst och yrke. Ju mer välutbildad kvinnan är och desto mer hon tjänar, desto mer jämställt lever hon. Sämst delar de par där pappan har låg utbildning, låg inkomst och är född utanför Europa.

Föräldraförsäkringen är inte alls något universalmedel för jämställdhet. Utan lika mycket ett mått på redan existerande jämställdhet. Och kvoteringen har inte alls haft de effekterna de påstås haft. Debatten är full av ideologiskt byggda myter av en myndighet som inte längre än objektiv utan bokstavligen har ett opinionsbildande uppdrag.

Rebecca Weidmo Uvell,
Borgerlig opinionsbildare