Till alla föräldrar: Ta iPaden från era ungar
Debattören: När blev det viktigare att se vad alla andra håller på med och tala om vad man själv sysslar med, i stället för att vara här och nu med de man har nära och som finns i ens liv och är viktiga på riktigt.
Janni Cranning Nordström, 30 år. Hon bor och arbetar som tandhygienist i Karlstad och är mamma till två barn på tre och fem år.
Hon driver en familjeblogg sedan åtta år tillbaka på blogg.se: www.innaj.blogg.se
Vilket laddat ämne. Lika laddat åt båda håll vad det verkar.
Ipad, Padda, vad ni nu vill kalla den. Jag tål den knappt.
Man bombas dagligen med bilder i sociala medier på barn, små och större, som sitter med sina egna Ipads och man har som det så fint heter "fredagsmys", eller så löser Ipaden "läggningen" och man har "egentid".
För egen del kan jag bli otroligt provocerad av bilder på små barn som somnat med en iPad i ansiktet. Lika provocerad som när man skriver att man "myser med sitt barn" och så ligger barnet själv i andra hörnet av soffan med en Ipad. Hur är det att mysa med sitt barn? Jag må vara gammalmodig, men jag förstår inte.
Jag försöker inte verka präktig på något sätt, men det är såhär jag känner.
Jag vill att mina barn ska vara ute och leka i snöhögarna på gatan där vi bor, bygga snöborg, åka pulka och åka skridskor. Jag vill att barnen ska vilja åka skidor på semestern istället för att ligga i stugan och glo på Ipad medan föräldrarna "roar sig" på egen hand, det vill säga dricker vin och "umgås".
Umgås med barnen i stället. Lär barnen att åka skidor, spela piano, rida, spela gamla sällskapsspel, lägg pussel, träna, plocka blåbär, åk och bada, baka kakor, pärla, gör vad som helst men stick inte en Ipad i handen på barnen så att du som vuxen kan få "egentid". För det är ofta så det låter. Man vill ha egentid, och barnet blir så lugn av att sitta själv med Ipaden.
Ja det blir mina barn också, för de sitter väldigt sällan med vår iPad. Vår. Min och Fredriks Ipad. På sin höjd om jag är själv hemma och ska laga mat och barnen är supertrötta, slåss, och behöver vila en liten stund. För det är verkligen en liten stund.
Loah vill titta på ett klipp när Turtles dansar, sen står han själv och dansar bredvid. Lilly vill titta på Ponnyakuten eller Daidalos om vi missat det avsnittet på torsdagarna, för att vi är och rider istället den tiden. Det är okej tycker jag.
Barnen frågar aldrig efter iPaden utan det är helt och hållet min egen lathet vid de tillfällen det blir av och sedan är det liksom inget mera med det. Det räcker!
Går man en vända på köpcentret i stan, en sväng in på stans fik, eller bara förbi ett McDonald's, ja då sitter våra unga, och även vi vuxna, med en varsin mobil och knappar frenetiskt.
Jag blir lika förvånad varje gång vi är ute och fikar eller äter och man ser familjer och vänner vid borden runt oss som sitter med en varsin telefon och inte säger ett ord till varandra emellan tuggorna.
Hur kunde det bli såhär? När blev det viktigare att se vad alla andra håller på med, och tala om vad man själv sysslar med, i stället för att vara här och nu med dom man har nära och som finns i ens liv och är viktiga på riktigt!
Jag tycker det är skrämmande. Vår generation växte upp utan mobiltelefoner och surf, det kom senare. Och vi borde ta ansvar för att ta vara på det viktiga i livet, för vi vet bättre än allt vad Instagram, Snapchat och allt vad det heter. Använd med måtta!
Men våra barn och ungdomar är födda in i det här, dom vet inget annat än att "ALLA" har Iphones och egna Ipads, det ska snapas hit och dit och man ska lajka om man är glad och dissa om man är sur. Prata med varandra är underskattat. Tydligen.
Jag vill att vi ska spela sällskapsspel efter jobb och dagis, pärla, göra armband och pyssla kort att skicka till dom man tycker om. Jag kanske är gammalmodig, men jag tycker inte att barnen ska slussas in i detta så länge de inte behöver.
Tack för mig!
Janni Cranning Nordström
