Bingo Rimér: Är 40 det nya 25?

Vasaloppet var den mest fysiska utmaningen jag någonsin utsatt min kropp för. Uppvärmningen – Halvvasan – gick bra där de 4,5 milen avverkades på tre timmar och elva minuter i helt perfekta spår och strålande sol.

När jag några dagar senare genomförde nio mil var föret extremt dåligt och de risiga spåren gjorde såklart loppet extra jobbigt. Tack vare ett enormt stöd från tränare, profiler och Salomon som ställde upp med all utrustning och coaching, så gick det ändå väldigt bra och jag kom i mål på åtta timmar och elva minuter.

Mitt mål var att försöka komma in på under åtta timmar, och hade spåren varit som under halvvasan så hade jag fixat det.

Som ung åkte jag lite längdskidor med familjen när vi besökte vår stuga i Jämtland, men jag förstod ändå aldrig riktigt tjusningen med att ge sig ut i spåret en solig vinterdag för att riva av en mil. Nu förstår jag. Med handen på hjärtat kan jag säga att längdskidåkning är den absolut bästa och trevligaste träningsformen som jag någonsin utövat.

Förra sommaren fyllde jag 40 år och samma år separerade jag från min sambo Katrin. Är min Vasaloppsiver bara är ett symptom på någon slags 40-årskris? Så fort jag nämner Vasaloppet och att jag ska köra Svenska Klassikern så får jag ”jaha, du har fått en 40-års-kris” tillbaka och sedan betraktar de mig uppifrån och ner medan de skrattar hånfullt.

Men vad är en 40-årskris? Jag lever ett synnerligen hälsosamt liv, har tre barn som jag älskar och försöker spendera så mycket tid jag kan med, jobbar mycket och har förmånen att driva en framgångsrik affärsverksamhet med roliga uppdrag och inspirerande människor omkring mig.

Hur många kan på arbetstid boka in ett gäng dvärgar och klä ut dem till hallon för att sedan göra PR-aktiviteter för våra vänner på Celsius?

Jag kör en Multivan som är både säker och praktisk för familjen. Jag gillar att åka ut till landet med min båt och spendera tid i vårt skärgårdshus. Jag äter nyttigt, undviker socker, halvfabrikat och e-ämnen. Har dragit ner på intaget av kött. Motionerar regelbundet och är sällan berusad.

När jag dricker något är det helst dyra viner gjorda på ekologiska råvaror av högsta kvalitet. Jag hjälper alltid tanter över gatan och jag betalar lydigt min skatt och moms varje månad. Är detta verkligen en man med 40-årskris skrivet i pannan?

När jag tänker på en man med 40-årskris så tänker jag på mina jämngamla kompisar som också är nyseparerade, men som kanske träffade sin numera exfru när de precis gått ut gymnasiet. Som börjar dejta när de var 18 år, som gifte sig när de var 24 år och fick sitt första barn när de var 27 år. Som sedan fick ytterligare två barn och flyttade till villa med vovve och Volvo. Där de bodde tills de plötsligt förstod att kvinnan de levde med inte var den de ville leva resten av sina liv med.

De inser dessutom att de bara legat med en tjej i hela sitt liv, att de aldrig provat droger, kört sportbil eller tagit på ett par riktigt stora silikonpattar. De har börjat tappa håret och innan de ens fyllt 30 år såg de ut som Fredrik Reinfeldt i Dressman-kostym.

Det är dessa män som sedan exploderar i dumhet och försenad omognad. Som köper skinnpaj, hämtar ut en sportbil på Autoropa, solduschar, dejtar en 23-åring de träffat på Tinder och tar sin första ecstasy till tonerna av Avicii på Summerburst. Några av dem tar MC-kort, köper en Harley och river av Vasaloppet när de ändå är i gasen. Och det är där de drar in mig i smeten. Vi hamnar plötsligt i samma fack.

Men vi är inte samma, för alla som läst min bok vet att jag redan gjort alla mina dumheter. Jag är en ”late bloomer” som mognade sent, men i rättan tid för att inte drabbas av en 40-årskris. Eller? Tänkte faktiskt ta MC-kort i sommar. Jag lever kanske i förnekelse.

Kram!

Bingo Rimér,
Chefredaktör, Moore.se