Mineralpuder kommer inte få dem som inte vill lyssna på kvinnor att plötsligt göra det

En krönika i Aftonbladet av Kerstin Weigl heter ”varför rycker ingen fram en borste åt ministern” och är ackompanjerad av en bild på två ministrar från Miljöpartiet. Är det Peter Erikssons bångstyriga rufs till hår som ska sågas?

Nej. Såklart inte.

Det är Isabella Lövin, språkrör för Miljöpartiet, klimat- och biståndsminister och Sveriges vice statsminister, vars utseende ska upp till offentlig diskussion.

Weigl skriver: ”Men självrespekt då? Den där putsen går fort, jag ­lovar. Fyra sekunder och ett bra mineralpuder.”

Skam är en kraftfull känsla som till skillnad från ilska inte får dig att vilja slåss tillbaka utan att gå hem och gömma dig. Skam har genom århundraden riktats mot kvinnors utseenden och livsval för att tysta dem som försöker få något att säga till om. Det är ett effektivt verktyg för trycka ner kvinnor och får dem att stanna nere.

Weigl är inte den första att hoppa på Isabella Lövin. För några år sedan var den en annan politiker som twittrade syrligt om hennes utseende. Lövin svarade i ett starkt tal: ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen.”

Det är hisnande hur mycket tid vi lägger på våra utseenden – och hur vi trots det inte blir tagna på allvar.

Ingenting kan på fyra sekunder få dem som inte vill lyssna på kvinnor att plötsligt göra det. Att genom skam hindra kvinnor från inflytande hittar altid nya vägar. Är det inte frisyren så är det kläderna, väskorna, kroppsbehåringen, för lite smink, för mycket smink, fel antal sexpartners, fel tonläge i rösten eller ilskeväckande midjemått.

Att krossa patriarkatet tar mer än fyra sekunder. Men ett första steg är att börja kommentera det som finns i kvinnliga politikers huvuden istället för det det som finns på utsidan. Hur svårt kan det vara?

Hanna Lidström, språkrör Grön Ungdom