Så här behandlas jag som svart man på den svenska arbetsmarknaden

– Ursäkta är det här ditt kontor? (Lund 2015)

Det var en äldre kvinna av asiatiskt ursprung som jag har sett vid flertalet tillfällen på just mitt kontorskomplex. Hon frågade mig om det var mitt kontor. För att komma in på alla olika komplex måste man ha magnetbricka, plus en kod. Om man glömmer den måste man bli insläppt av en receptionist. Därför kände jag sådant obehag och tyckte det var fruktansvärt obefogat. Samt att jag kände att hon frågade på grund av ren misstänksamhet.

– Ursäkta vilken del av Ideon Agora tillhör du? Vi har nämligen haft inbrott i ett utav våra kontor. Så jag vill bara se ifall du är behörig att vara här. De är många som inte borde vara här som är här. (Lund 2015)

Denna killen pratade till mig på engelska när han sa allt det här så redan där förminskade han mig fullständigt. Dessutom när jag kollade upp vem denna kille var, så visade det sig att han var från ett land i forna Jugoslavien. Jag tog det som att han uppfattade sig själv som mer ”svensk” än mig.

– Mannen varför kör du inte skjorta och sådant längre? (Lund 2015)

Detta sa en kille med icke-svensk bakgrund som också hade kontor på Ideon Agora fast för ett annat företag. Han berömde mig väldigt mycket för att jag alltid var välklädd med skjorta till exempel.

Han menade på att han tyckte jag valt att sänka nivån med en mer avslappnad klädsel. Sen menade han på att man som ung rasifierad person i en sådan miljö inte kommer tas på allvar med lättsammare klädsel som en fin T-shirt.

– Du vet Collins, kollegor som är äldre brukar ibland peka på de utländska utbytesstudenterna eller akademikerna och säga titta där är de. (Lund 2015)

Detta berättade min handledare för mig, han pratade om identitet och arbetsmarknadens sätt att behandla människor annorlunda beroende på ursprung .

Sedan berättade han om olika kulturer och sätt att prata om andra människor och i synnerhet hur äldre vita svenska välutbildade män många gånger pratade på ett förminskande sätt om akademiskt lagda människor i Sverige som rasifieras.

De hade framförallt denna typen av förhållningssätt i Lund. För mig blev det samtidigt konstigt och svårt att förstå varför det var så i en stad som Lund. Sveriges mest ”välutbildade stad”.

Jag har sedan tjugoårsåldern varit på arbetsplatser som har varit dominerade av vita svenskar. Både män och kvinnor och jag har oftast varit den enda svarta personen. Det har varit otroligt mycket blickar, blickar av nyfikenhet och blickar av avsky.

Ung kille från DHL med rötter ifrån Kosovo:

– Hej! Jag måste få säga en sak till dig.

Jag:

– Absolut varsågod.

Killen från DHL:

– Jag är så otroligt glad att se dig jobba här. Jag ser bara etniska svenskar här, mycket män och kvinnor. Inte många invandrare och absolut inte många svarta killar. När jag ser dig blir jag mycket glad för du visar mig att ingenting är omöjligt. Någon gång skulle jag också vilja jobba här. (Ideon Agora, Augusti, Lund 2015)

När han sa de här orden visste jag inte om jag skulle skratta och bli glad eller börja gråta. Alla hans ord upplevde jag som trovärdiga, då han levererar post till de flesta olika arbetsplatserna i Skåneregionen.

De orden han sa ekar fortfarande, än i dag, ett år senare i mitt huvud. Samtidigt tyckte jag inte att det är konstigt att jag var där. Då jag har gått på dagis där, förskolan, grundskolan, gymnasiet och utbildat mig efter gymnasiet.

Jag har förstått många gånger att jag ses som ett hot. Med ren göteborgska med lite skånsk brytning i dag. Gedigen utbildning och att vara i miljöer som normen inte säger att jag skall vara i är tufft att hantera.

Speciellt när man pratar om det med sina chefer som nio av tio gånger är vita svenskar och sju av tio gånger är män. För min del, den senaste perioden, handledare som aldrig har varit tvungna att komma i kontakt med denna typ av fenomen.

Jag har en incident som än idag slår mig rätt så ofta i tanken.

Under 2015, mellan januari och februari månad hade jag praktik på svenska handbollsförbundet genom skolan. Tanken med praktiken var att göra en marknadsundersökning av svensk handboll på sociala medier. Svenska handbollsförbundet hade då sitt kontor vid Idrottens hus på Östermalm tillsammans med många andra förbund.

En dag sitter jag på mitt kontor vid mitt eget skrivbord och det kommer in en städare. Städaren har en annan härkomst, möjligen från Mellanöstern. När han går in och skall tömma min papperskorg så blir han extremt chockad och kan liksom inte slita blicken från mig. Han såg så extremt chockad ut av att se mig där. Jag såg honom några gånger till. Vi sa bara hej till varandra, vi pratade aldrig med varandra.

Jag tycker ibland att det är extremt tufft att vara ensam och se annorlunda ut än normen. För jag upplevs hela tiden som främmande. Jag får ofta frågan hur jag har hamnat inom vissa områden, hur jag fått vissa positioner och hur folk reagerar på att jag är där.

Ibland orkar jag inte snacka om det. Jag har förstått idag att jag är ansvarig för att förändra normen och att alltid gå till botten med diskriminering av oss svarta män och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tror att vi kommer att komma dit om kanske 15 år och då är jag extremt optimistisk. Jag vill gärna ha fel i det.

Jag har många gånger blivit behandlad bra men många gånger har jag blivit behandlad som skit och sedd som annorlunda och främmande.

Om och när jag väl får barn, önskar jag att de inte skall bli behandlade annorlunda eller ses som främlingar på arbetsmarknaden när de väl är inne. Och jag önskar och hoppas att svarta människor i Sverige finns som styrelsemedlemmar på Ericsson och VD:ar på andra stora svenska bolag.

Mbote na bino

Vila i Frid Muhammad Ali.

Collins Luther Zola