Birro: Muslimer, våga prata om islams terror

Lyssnar på P1 Morgon. De är i en moské för att lyssna på hur muslimerna där firar avslutningen av ramadan. En av de blodigaste sluten på en religiös högtid som världen skådat på bra länge. Men inte en enda kritisk fråga. Man hör att reportern är nervös, rösten darrar lite. Man hör att hon är rädd.

Härom dagen hörde jag en annan intervju. Det var en vanlig britt som röstade för att Storbritannien skulle lämna EU.

Han fick flera frågor om vad han tyckte om att rasister utnyttjat situationen och valresultatet för att sprida sin dynga. Vad tyckte han om att folk ropade rasistiska slagord mot polska gästarbetare?

Han beklagade det. Han tog tydligt avstånd ifrån det. Han tog sitt ansvar. Han förklarade att det var inte därför han röstade nej till EU.

Men från moskén hörs ingenting. I bakgrunden hör man böner som utropar Allah är stor. Samma sak som många av terroristerna ropar, exakt samma ord som de skriker, innan de spränger sig själva och alla runt omkring, små barn, söner och döttrar som kunde vara era söner och döttrar, i luften.

Men inte en enda fråga om hur muslimer i Sverige ställer sig till allt det som sker i islams namn. Vilken chans att i direktsänd radio ta tydligt avstånd ifrån allt det barbariska våld som sker i den egna religionens namn.

Men inte ett ord. Det är helt tyst.

På nyheterna ser jag sedan kroppar släpas ut ur rasmassorna i Irak. Jag hör om mödrar som rest från Sverige till IS med sina barn för att mörda och utrota oskyldiga människor. Jag hör om Migrationsverket som anmäler allt fler nyanlända till Säpo och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om allt det här längre.

Jag läser om förorter som är angränsande, parallella världar, laglösa frizoner, kvinnor som jagas, mördas, förföljs, trakasseras för att de vill leva sina egna liv, för att de vill älska vem de vill...

Från Almedalen hör jag åsiktseliten tycka och tänka som åsiktsliten alltid gjort. Jag hör feghetes rasslande kedjor. Jag hör hyckleriet, ser ryggradslösa politiker svamla med döda ord, jag ser journalister och tyckare svamla bort sanningar.

Jag sitter vid höga fönster och ser Västerbron en bit bort. Jag hör inte till längre. Jag förstår ingenting av det som sägs och det som inte sägs. Jag försökte verkligen förändra, förbättra, lyfta frågor men jag fick bara stryk, bankad i marken.

Jag har rest mig nu. Jag står stolt och fri. Men jag vet ärligt talat inte längre om det är min uppgift att vara en del av det offentliga politiska samtalet.

Jag är så förbannat trött på svensk feghet, på slätstrukenheten, på vanligt folk som bara håller käften och hoppas att någon annan ska föra deras talan men sedan backar när denne någon annan får stryk av den mobb som tagit täten i det offentliga samtalet i det här landet.

Jag är trött på eliten och deras facism. Jag är trött på den våta, hemska filt som ligger över allting. Jag är så trött på det goda hatet, på vänsterns självgoda pösighet, på islams förbannade terror, på att alla ser sanningen, den ligger där på gatan.
Ingen gör den till sin.

Marcus Birro,
Författare