Varför fångar vi inte upp de unga killar som hamnar snett?

Förr så var idrotten, idrottslärare, fritidsledare och andra vuxna, trygga, positiva förebilder för unga killar ett stöd och som kunde leda dom rätt eller i värsta fall hjälpa till så att insatser sätts in i tid.

Är det så att ungdomars destruktiva beteende inte kommer Socialtjänsten till del i rimlig tid, kanske är det även så att resurser och förmågan hos Socialtjänsten inte heller är den bästa. I vilket fall så misslyckas vårt samhälle grovt när vi inte kan fånga upp dessa unga i tid.

Droger och kriminalitet kostar vårt samhälle enorma summor och tvångsvården av unga är en liten del. Då gäller det att det också fungerar på bästa möjliga sätt och ger dom som fått LVU stöd, trygghet och möjlighet att komma ifrån sitt destruktiva beteende.

Som det är nu så är det mer förvaring än vård vilket är riktigt illa för ungdomarna och för vårt samhälle på sikt. Vi som jobbar på golvet som behandlingsassistenter och gör det riktigt viktiga jobbet att skapa relation och trygghet för ungdomarna känner att vi inte alltid har dom förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb.

Det är inte fler chefer, psykologer och andra tjänster som är lösningen. Det är fler behandlingsassistenter med personlig lämplighet som behövs, Det är fler vuxna, trygga, positiva förebilder vi behöver i verksamheten.

Det är vi som är på golvet med ungdomarna dom flesta timmarna på dygnet som gör det viktiga jobbet, det är vi som får deras förtroende när vi gör ett bra jobb, bara med en bra relation, förtroende och trygghet går det att nå fram och kunna göra skillnad för dessa i många fall väldigt ledsna, trasiga unga med en hård yta.

På avdelningen där jag jobbar är vi tre personal på golvet med sex ungdomar, det kan vara så att en eller två ungdomar sitter i en egen låst del i huset och där ska en personal vara hela tiden, en annan personal håller i programverksamhet i en annan del av huset som kan vara om missbruk, kriminalitet, familj och så vidare och den tredje följer med till skolan för att stötta upp för lärarna.

Då har vi två av personalen som jobbar själva trots att ensamarbete inte ska ske i denna miljö. Det är även så att möjligheterna att göra visitationer, enskilda samtal, promenader, återkopplingar till socialhandläggare, kontakter med godeman, anhöriga och övriga sysslor på avdelningen blir eftersatta när ingen personal finns ledig på avdelningen.

Det är alltså en direkt säkerhetsrisk och förutsättningarna att göra ett riktigt bra jobb med ungdomarna fallerar alltför ofta.

Vi har höga sjukskrivningstal hos personalen och en stor personalomsättning, orsakerna är flera och det är något som SiS måste ta på allvar och jobba med.

Detta med att en stor del av dom som nu tvångsvårdas är ensamkommande med ofta en annan mer komplex problematik gör att vi inte alltid har resurserna som krävs, här borde man ha institutioner som är specialiserade och som enbart inriktar sig på ensamkommande.

Jag älskar verkligen mitt jobb, för jag vill och har förmågan att nå fram och hjälpa dessa unga på glid, men jag vill också ha förutsättningarna som krävs för att jag ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Mitt jobb som behandlingsassistent är oerhört viktigt nu och för samhället på sikt.

Dessa ungdomar som hamnat snett i livet kostar samhället enorma summor och då ska vi också se till att vi gör ett bra arbete för att hjälpa dem till ett annat sätt att leva, ett liv utan kriminalitet och droger.

Benny Sellberg,
Behandlingsassistent, aktiv i Vänsterpartiet, skribent och debattör