Julia, 19: Gubbar som Hakelius borde lyssna mer än de pratar

Den svenska sommaren. Värme, regn och festivaler. I ärlighetens namn har jag inte varit på en enda. Tråkigt? Ja kanske men för mig duger det att läsa om alla anmälda våldtäkter.

Förstå mig rätt: det är inget jag njuter av att läsa men det är tillräckligt för att jag ska göra något vettigare istället. Bland alla dessa artiklar finns det en som sticker lite extra i ögonen. För varje vecka som gått har jag nog läst minst en artikel om festivaler och våldtäkter.

Det har gått så långt att jag numera inte ens orkar läsa längre än rubrikerna. Och tillslut kom den.

”Det verkar ha blivit mycket svårare att växa upp” av Johan Hakelius.

Jag ska säga dig Johan: jag går inte i taket, jag förstår precis vad du menar. Det du menar är att unga flickor, och en minoritet av pojkar, är känsliga och ska göra ljud av minsta lilla. Det du menar är att pojkar förblir pojkar och att män förblir män. Det du menar är att det är okej att kränka en annan människa för lite ”tonårsfummel”.

Varför du skriver det du skriver har jag ingen aning om. Kanske för att övertyga dig själv om att det du gjorde under tonåren var okej. Men jag ska inte, och kan inte, uttala mig om det. Jag känner inte dig. På samma sätt som du ABSOLUT inte ska eller kan uttala dig om hur dessa unga och kränkta människor känner sig.

Jag tänker inte sitta här och säga att alla anmälda brott har skett. För absolut det finns individer som är ute efter sina 15 minuter av strålkastarna. Men jag vet även gott och väl att det handlar om en minoritet. Att anmäla ett våldsbrott som aldrig skett säger mycket om en själv och förnedrar alla dessa människor som faktiskt har stått offer för det sexuella våldet.

År 2016 tror jag att de flesta unga kvinnorna, och män, vet vad som är rätt och fel.

Du tar inte på andras kroppar på ett opassande sätt. Det är skillnad på att vidröra någons hand och någons bröst. Det ena är okej möjligtvis obehagligt medan det andra är det absolut vidrigaste man kan göra. Jag talar utifrån egna erfarenheter när jag säger det här.

Bland annat talar jag om den gången när en främling kände sig behörig till att ta tag i min rumpa, när jag passerade, när jag då påpekade att det INTE var okej blev jag kallad för lesbisk.

Och inte för att det stör mig – jag skulle mycket väl kunna gillar tjejer. Men att jag inte vill att du tar på mig har inget med min sexuella läggning att göra.

Och Johan Hakelius, det här är speciellt riktat till dig, och alla andra som borde ta åt sig. För det verkar som om något inte riktigt når fram. Du ska inte uttala dig om hur unga kvinnor, inga kvinnor alls faktiskt, ska känna och inte känna. Du har inte den rätten. Du har verkligen ingen aning hur det är att växa upp som tjej, varken idag eller förr. Du har inte rätten att skuldbelägga offren, det har ingen.

Och varför säger jag det här? För att historian inte behöver upprepas ännu en gång. Vi har hört tillräckligt och våra ursäkter har tagit slut. För ingen ska någonsin behöva ursäkta sig för vad den blivit utsatt för. Varken hon, han, hen, den, det. Ingen.

Jag hoppas innerst inne att jag nästa år får en sommar fylld av värme, regn, festivaler och inga våldtäkter. Det kanske är en orimlig dröm men det är vad vi borde och behöver jobba för.

Julia Johansson