"Tjejer varken onanerar eller skiter"

"Inte förrän då – när kvinnor når mer ekonomisk makt – kan det också verkligen börja röra på sig i riktning mot mer politisk makt. Och däri ligger också svårigheten i att försöka ta ifrån kvinnor rättigheter som de redan vunnit. Utvecklingen har redan gått för långt – amerikanska kvinnor har för mycket makt över sina kroppar, de är för välutbildade, de tjänar för mycket pengar, och de har börjat utkräva rättigheter på alldeles för många områden."

- Jenny Nordberg ur Patriarkatet mår bra men genombrottet är oundvikligt, SVD

Jag är onekligen inte ensam när jag säger att jag under hela min uppväxt har fått lära mig, både direkt och indirekt, hur en tjej ska vara, tycka och tänka. Jag har vare sig jag velat det eller inte ständigt påtvingats andras åsikter och synpunkter om hur jag borde se ut, vad jag borde göra, eller vad jag ska tycka om.

Att jag gärna inte ska ha för djup urringning, för kort kjol, för tjocka ben, för små bröst, jag ska kunna laga mat, städa, ta hand om barn, men att klippa gräset eller fylla på olja i bilen, det överlåter jag åt min framtida make.

Jag ska inte vara promiskuös, men heller inte torr och tråkig. Tjejer varken onanerar, skiter eller har kroppsbehåring som ska sitta kvar där naturen har valt att ha det. Jag har fått lära mig att "kärlek börjar alltid med bråk" och att hen säkerligen retas och kallar mig "kines" för att hen egentligen tycker om mig. Tycker jag för bra om mig själv lider jag av dålig självinsikt och tycker jag för dåligt om mig själv söker jag bekräftelse.

Jag har lärt mig att det kallas "fotboll" och "damfotboll", "power" och "girl power", och jag är "snabb för att vara tjej". När duschen efter idrottslektionerna ens blev aktuellt som högstadie och gymnasieelev, var det ett 15-sekundersspring in och ut, och därefter ett evigt knölande att hålla hårt i handduken runt sig med ena handen, och att trassla på sig underkläder med andra.

Och kan ni mina vänner lista ut varför det blev just såhär? Självklart för att jag trodde på allt jag fick lära mig, jag fick aldrig utgå från mitt eget medvetna val. Och som majoriteten av oss levde jag med strävan att uppfylla dessa förväntningar, och därmed var lilla älskade Julia livrädd att avslöja att min kropp inte ens var påväg att utveckla ens medelstora tuttar.

Vi var många som kände ett slag i magen när Donald Trump i november blev vald till presidentstolen i USA. Hur allt som alla underlägsna och förtryckta grupper och minoriteter har kämpat för i så många år bara drogs bort som en matta under fötterna.

Insikten att inte bara denna människa med den mest avskyvärda människosynen blev president i ett av världens mäktigaste länder, utan att detta var resultatet av så många människors röster och sympatier för dessa åsikter och värderingar.

Även fast jag blir minst lika ledsen när jag tänker på alla utsatta grupper och minoriteter som jag vet kämpar för att få samma rättigheter som den vita mannen i dagens samhälle, så sitter jag bara på tolkningsföreträde när det kommer till kvinnan. Jag råkar definiera mig som kvinna och jag är fruktansvärt glad för det. Jag älskar att vara kvinna men det är också förjävligt.

För jävligt att ständigt bli matad med krav och förväntningar som går ut på att tillfredsställa mannen. Jag föraktar samhället och patriarkatet för hur djupt inpräntat det sitter i mig, för den osäkerhet jag har behövt leva med och för vilka spår den har lämnat mig att kämpa med än idag.

Min stora passion i livet har alltid varit kreativt uttryck. Varesig det har handlat om musik, teater, konst, skrivande, stil etc. Jag kan inte med ord beskriva känslan jag får när jag ser dessa kvinnors uppträdanden. För det ligger så mycket mer bakom deras uppträdanden än att bara underhålla. De tar med självklarhet tillbaka rätten till sina egna kroppar, sexualitet och sårbarhet, och visar att makt, kompetens och åsikter inte är mindre starka eller mer obetydliga på grund av att de kommer från kvinnor. De ger mig hopp och känslan av att det är vår tid nu.

Efter valet i USA läste jag en debattartikel av Jenny Nordberg för Svenska Dagbladet (LÄS HÄR PRONTO), där hon skriver om hur det här inte är ett nederlag, bara en större motgång. Hur detta är en påminnelse om att de vita männen inte bara fortfarande styr, utan att de inte har någon som helst plan att frivilligt lämna över sin makt, och det är väl ingen jävla nyhet.

Problemet för patriarkatet är bara, som hon även skriver, att när du en gång givit oss makt, ger vi inte heller ifrån oss den frivilligt. Ingen kvinna, eller förtryckt grupp, som kämpar för sina rättigheter tänker backa nu, i så fall backa för att ta språng. Now gather up, för det är vår jävla tid.

Julia Svensson