Denise, 24: Nej, att du donerade sperma gör inte dig till barnets pappa

Jag publicerade denna bild i en Facebookgrupp ihop med texten samt länkade till det här inlägget och fick en stor respons. Det fanns många frågetecken, jag möttes av en stor del homofobiska kommentarer (admin raderade och blockerade) men 90% av alla kommentarer var så himla positiva och förstående. Det visar på att människor idag, de flesta i alla fall, faktiskt lever i det år vi är i och inte för länge sen.

Eftersom det fanns en del frågetecken bland kommentarerna tänkte jag reda ut det nu genom att dela med mig av mina uppfattningar, mina åsikter och tankar samt hur det gick till för oss.

Vår resa började 2013, den 4 september. Vi ringde vi vårat första samtal till Västerås sjukhus och berättade att vi gärna ville få hjälp. Vi fick en tid då i september för en kontroll, de tittade ifall mina äggledare fungerade som de skulle, dom ville veta om vår ekonomi, hur länge vi levt med varandra, vad vi kunde erbjuda ett barn. De tog blodprover på mig som visade ifall jag var frisk eller inte.

Ett läkarbesök senare där dom spolade äggledarna även om allt såg bra ut, en säkerhetsåtgärd, planerade dom in ännu ett besök, denna gång i Uppsala dit remissen var skickad. Vi var så spända och nervösa inför detta. Vi hade stora förhoppningar eftersom alla hade sagt att min kropp såg helt perfekt ut för att bli gravid.

I Uppsala fick vi träffa tre olika personer, varav en satt helt tyst och studerade Therese. De gjorde det såkallade "psykiska testet" för att se så vi var friska och skulle klara av ett barn. De ville veta vilka vi hade i vår omgivning ifall något skulle hända oss, om vi var trygga och sådana saker.

I slutet av besöket förklarade dom att de har en perfekt donator för oss som fyller kraven efter hur Therese ser ut. Ögonfärg, hårfärg, etnicitet, längd, vikt och liknande. Snabbt därefter sa dom "ja, då var ni klara och ni får säga till när ni är redo att börja med försöken!".

Wow, gick det så fort?!

Vi skulle gifta oss sommaren 2014 så vi funderade på om vi skulle vänta till efteråt eller köra igång ett par månader innan vi skulle gifta oss så jag fortfarande kunde ha brudklänningen som hängde hemma i garderoben.

Dom berättade att vi skulle använda oss av ägglossningstest, när testet visade att jag hade ägglossning var det bara att ringa till dom och åka dit för att bli inseminerade. Vi fick sex stycken försök av landstinget, fyra vanliga inseminationer och två stycken IVF försök.

Pirriga och förväntansfulla åkte vi in i början på året och gjorde vårat första försök. Therese fick skriva på ett papper om att hon godkände inseminationen och skrev även på föräldraskap, hon var alltså mamma redan innan jag blev gravid.

Första försöket gick åt helvete. När mensen kom bröt jag ihop totalt, jag var sååååå ledsen. Jag hade precis börjat mitt nya jobb och hade svårt att koncentrera mig.

Andra gången åkte vi in med ännu större förhoppningar, större chans tänkte vi. Vi fick ännu fler miljoner spermier i den där sprutan och vi höll tummarna. När mensen kom efter några dagar visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Vi bestämde oss för att vänta med fler försök för att kunna fokusera på bröllopet, Therese skulle åka till Norge och jobba och det var inte lägligt.

Något i mig sa "fortsätt" så jag försökte övertala Therese att hänga på min ide om att göra det sista försöket för att sedan hoppa över till IVF.

Ägglossningen kom inte när den skulle. Det närmade sig dagen då Therese skulle åka till Norge. Åh, vi ville ju så gärna hinna dit innan hon åkte. Om inte Therese följde med till Uppsala fick vi inte genomföra en insemination, hon var tvungen att följa med för att dom skulle vara säkra på att hon godkände det.

Två dagar innan Therese skulle åka tog jag ett ägglossningstest på morgonen som visade negativt. FAN. Där var den chansen borta. Jag fick en känsla på kvällen så jag tog ett då, bara för att. Det visade positivt. Jag var nästan lika glad då som jag skulle bli när vi plussade på stickan.

Dagen innan Therese skulle åka till Norge ringde jag till Uppsala för att berätta att jag hade ägglossning och behövde komma in samma dag.

"Tyvärr, vi har inga tider kvar för er idag men vi kan boka in er imorgon"... Neeeeeej! Therese åker ju imorgon. Fan, fan, fan.

Tre minuter senare ringer Uppsala upp och säger att de kan klämma in oss på eftermiddagen... Två överlyckliga blivande fruar kan jag säga. Vi åkte dit, fick berättat att det var 22 miljoner spermier i denna omgång och vi skrattade över hur många det var.

Therese åkte till Norge och jag hade en konstig känsla i kroppen. Jag var liksom...positiv även om vi bestämt att vi inte skulle bry oss denna gång. Vi skulle låtsas som ingenting så vi inte skulle bryta ihop ifall det inte lyckades.

Ungefär en vecka efter försöket, på tisdagen, tre dagar innan jag skulle göra ett graviditetstest, kände jag bara en konstig känsla. En glad känsla. En känsla av hopp.

Äsch, jag gör ett graviditetstest, bara för att, för skojs skull. Jag hade ett gammalt test liggandes i badrumsskåpet. Jag väntade och såg ett svaaagt, svagt sträck.

Alltså, tänk om jag kunde beskriva den glädjen. Jag grät, tog kort och skickade ett MMS till Therese som ringde upp och frågade vad fan det var. Jag skrek av glädje och sa att vi är gravida.

Therese vågade inte tro på det utan ville att jag skulle ta ett test på fredagen som det var sagt. Jag tog ett test varje dag fram till fredagen och alla visade positivt.

Det första testet var så svagt men jag synade det noga. Ett sträck är alltid ett sträck och jag visste att jag var gravid. Jag var så positiv och jag bara kände att det var rätt.

På fredagen tog jag ett digitalt test, som Uppsala ville att vi skulle göra, gravid 1-2 veckor stod det på testet. Jag ringde in till Uppsala med tårfyllda ögon och sa att jag var gravid.

Nu var det på riktigt. Nu väntade vi oss en liten knodd. Alltså...den lyckan, ojojoj! Den väntan, den frustrationen, dom timmarna av gråt och ilska var nu borta och jag var endast lycklig.

Vi gifte oss den 14 juli, jag kom knappt i min brudklänning och var glad när vi berättade för alla gäster att vi väntade barn, då drog jag av mig min brudklänning, hoppade i en annan som var skön och dansade första dansen med Therese. I ett bildspel efter maten gick vi ut med att vi skulle bli tre.

Kaylie föddes natten till den 2 januari, 03:11, hon var 49cm lång och vägde 3180 gram.

Ett par veckor efteråt fick vi gå till familjerätten och skriva på papper så vi fick gemensam vårdnad. Vi var ju då gifta och är man ett heterosexuellt par som är gifta sker vårdnaden automatiskt men inte ifall man lever i ett samkönat äktenskap. Nåja, det gick snabbt. På papperet stod det att fadern var donator och att Kaylies föräldrar är vi två, med gemensam vårdnad.

Det blev många frågor om ifall donatorn var anonym eller inte, vad lagen säger och liknande.

Den informationen vi fick och som vi skrivit på papper för är att vår donator är anonym, Kaylie kommer aldrig kunna söka upp honom. Däremot finns en mapp, en särskild journal, Kaylie kan hämta när hon blir 18 år. I mappen kan donatorn lämnat all möjlig information, intressen, jobb, familj eller liknande. Uppsala ser gärna att donatorerna lämnar en bild och även kontaktuppgifter ifall barnet vill söka upp donatorn MEN vår donator är helt anonym kring det och lämnar varken bild eller uppgifter. Varför vet jag inte men det var så det var sagt.

Kaylie är väldigt lik Therese och donatorn liknar säkert Therese.

Vi är tacksamma över att det finns så fina personer som ger en del av sig själva för att hjälpa ofrivilligt barnlösa familjer att få barn.

Något som kom upp i gruppen som väckte många reaktioner var att donatorn visst är en pappa. En biologisk pappa.

För oss är han bara en donator. Säger Kaylie pappa av någon anledning säger vi nej gumman, du har två mammor och en donator.

Vi är öppna kring detta och gömmer inte undan någonting. Kaylie ska få alla sina frågor besvarade när hon blir äldre och vi tar allt som det kommer, med ärlighet.

Det är stor skillnad på en biologisk pappa och en donator.

Är det några fler frågor ni undrar över så kommentera här under så svarar jag på dom också.

Denise Hinkelman,
Mamma