Vi som flydde från islamism förväntar oss mer av Sverige
"De barnen som idag hjärntvättas i våra religiösa skolor, föreningar och samfund. Dessa barn indoktrineras till ett liv som saknar både mening och mål utanför den religiösa kontexten".
Nu var det dags igen. Den här gången på ett promenadstråk i Jerusalem. En man med en lastbil allt som krävs för att döma oskyldiga människor till döden. Dessa oskyldiga offer var på vägen till sina familjer, vänner eller barn. De kommer aldrig att gå hem igen och krama om sina nära och kära. Aldrig.
Detta attentat drog mig tillbaks till en mörk och kall natt för sex år sedan. Den 11 december 2010 bestämde vår svenske och egentillverkade självmordsbombare att spränga sig själv i luften. Jag och min fru råkade befinna oss några meter från honom. Jag hade just shoppat min första julklapp och gått ut ur butiken som spelade ”Silent Night” av Elvis Presley. Plötsligt dånade ljudet och folkmassan sprang åt alla håll. En liten flicka grät i kaoset över sin borttappade mössa.
Oreflekterat sprang jag mot det vita rökmolnet. Taimour Abdulwahab låg orörlig på ryggen vid ingången till Bryggargatan och tittade rakt upp mot mig. jag såg det öppna svarta hålet i hans mage och vätskorna som forsade ut på den blodfärgade snön. Mår du bra? Jag frågade och förväntade mig inga svar.
Den annalkande döden luktade krut, bajs och skräck i hans kolsvarta ögon. Jag förstod men hjärnan vägrade tro att jag stod så nära en självmordsbombare. När jag såg hans palestinasjal fick jag tunnelseende. All mumlande omkring mig försvann. Jag backade långsamt och kände hur det klirrade under mina fötter. Det var snö, spikar eller kanske annat. Jag vågade inte titta men vände om långsamt och skyndade hem.
Gärningsmannen, då som nu, var en ung man som växte upp i en religiös familj. Med facit i hand vet vi idag att i princip alla terrorister som utförde självmordsuppdrag var religiösa. Man undrar då med all rätt, hur kunde dessa människor vara så säkra på att döden inte var det slutgiltiga slutet? Hur kunde man övertala dem att det ärofyllt att döda andra som de inte ens kände? Vad är roten till den absurda tanken att dö för en gud, i det här fallet Allah, är bättre än att leva bland otrogna, i det här fallet oss?
Jag känner idag en stor sorg över alla dessa offer som fick betala dyrt med sina liv. Det blir inga fler födelsedagskalas, inga bjudningar eller ens vardagsbekymmer över vem ska ut med hunden. De har gått ur tiden i en alldeles förtidig ålder. De har offrats i en helt onödigt död på ett skräckinjagande sätt av en religiös man som drömde om paradisets njutningar.
Jag känner också förtvivlan över nästa generations självmordsbombare. De barnen som idag hjärntvättas i våra religiösa skolor, föreningar och samfund. Dessa barn indoktrineras till ett liv som saknar både mening och mål utanför den religiösa kontexten. De tränas på att känna sig kränkta, rasifierade och utfrysta utanför sin egen grupp. Mer eller mindre blir de lätta offer för våldsbejakade ideologier och våra framtida tickande bomber.
Vi som flydde religiösa samhällen förväntade oss ett sekulärt samhälle i Sverige. Ett samhälle där vi inte behöver flytta från ort till ort för att skydda våra barn från religiös påverkan och doktrin. Ta aldrig ifrån barnen sin frihet att välja sina egna åsikter och tankar.
Normalisera inte religiösa normer i våra barns skolor och badplatser. Finansiera aldrig några religiösa samfund och föreningar som inte står för våra grundvalar i demokrati, sekularism och öppenhet. På det sättet, enbart, kan vi förhindra att flera som Timour Abdulwahab poppar upp på våra gator och torg om 20 år.
