Godhet är fortfarande gott – vi får aldrig glömma det
Debattören: Vi försöker bara göra rätt. Och när jag använder ordet rätt så menar jag den gamla betydelsen korrekt.
Visst har Johan Hakelius hittat ett korn när han gör stor sak av att det finns de som bär sin godhet som medaljer. Och visst finns det de som är så politiskt korrekta, som Anders Fogh Rasmussen säger, att de vill tysta inkorrekta åsikter från att höras i det offentliga samtalet.
Det är inget nytt. I varje form av kamp finns de alltid. Det är ett allmänmänskligt fenomen. Proggrörelsen på sjuttiotalet blev så pretto att den kvävdes under sin egen tyngd. Puritaner har alltid en sällsynt förmåga att ställa sig längst fram och höras mest. Också i den så kallade antirasistiska rörelsen finns det naturligtvis sådana personer. Jag stöter på dem varje dag.
Men mytbildningen i debatten om godheten och om åsiktskorridoren handlar om att dessa fåtal talibaner skulle vara normativa. Även utanför sin egen självgratulerande krets. Detta är naturligtvis upp åt väggarna galet. Och detta gör en sådan som Johan Hakelius till en jävla advokat. Därför att motsatsen till godhet heter fortfarande ondska. Ett korn må kunna tjäna som ett praktfullt bländverk men det är ändå inte mer. Och vem är det egentligen Johan Hakelius når fram till och får tyst på? Knappast talibanerna. Det kan han fundera på.
Det är inte lätt och veta vad som är rätt hela tiden. Det flesta kämpar bara på efter sin övertygelse och hoppas att de inte hamnar käpprätt fel. Jag vet inte om mediamännen bara riktar sig till varandra när de grälar på om godheten och PK men alla vi andra 99,99 procent som inte har en kvällstidning som plattform bär i alla fall inte godheten som några medaljer för att det skall se snyggt ut i en kolumn.
Vi försöker bara göra rätt. Och när jag använder ordet rätt så menar jag den gamla betydelsen korrekt. Nu när korrekt tydligen blivit det nya fel.
Ställ er bara en väldigt enkel fråga: Vem är det som tjänar på det? Det kan ni fundera på.
