Läkaren: Vi får vad vi betalar för – den akuta krisen beror på sköterskebrist

Med jämna mellanrum uttrycks det från allmänheten ett stort missnöje mot flera verksamheter inom den offentliga sektorn. Ibland baseras det på personliga upplevelser, medan det andra gånger handlar om offentliga skandaler.

Nu på senaste tiden har kombinationen av de båda hemsökt sjukvården. Under Januari kunde vi se rubriker som ”Lotti Berntsson fick vänta 50 timmar på akuten”, och ”85-åring fick vänta tre dygn på akuten”, florera på nätet och i våra dagstidningar. Den här typen av väntetider tillhör lyckligtvis de extrema undantagen. Men orsaken till att de blev fast på akutmottagningen, avsaknad av vårdplatser, är inte alls ett särskilt ovanligt fenomen numera.

Många kanske tänker att det inte borde vara så svårt att trolla fram en vårdplats på en avdelning. Kan man inte bara ta in en säng extra, så har man en extra vårdplats? Det kan man göra, om en vårdplats endast innebär tak över huvudet och någonstans att sova.

Men vill man dessutom att någon kontinuerligt kontrollerar patienternas subjektiva mående, objektiva vitalparametrar (blodtryck, puls etcetera) tar prover, sköter medicinering, och ordnar med grundläggande behov som mat och hygien, så kräver det personal, och det är där skon klämmer.

Ju fler vårdplatser vi vill ha, med acceptabel kvalité, desto fler sjuksköterskor och undersköterskor behöver vi. Som det ser ut nu, har vi inte tillräckligt med sköterskor sett till vårdplatsbehovet, och med en växande population blir det inte bättre på den fronten. Så hur ska vi lösa detta? Ofta försöker man lösa yrkesbrister med att utöka utbildningsplatserna.

Men att som enda åtgärd utöka sjuksköterskeprogrammen är en bristfällig lösning. Dels för att det skulle ta 3 år innan vi fick ut den första utökade kullen. Men också för att kvalitén på de sökande riskerar att bli för låg. Redan nu kan man bli antagen till sjuksköterskeprogrammet på Högskolan Dalarna, med 0.45 poäng på högskoleprovet (att jämföra med 0.87 som var medelvärdet våren 2016).

Skulle det vara än lägre kvalifikationskrav är risken stor att många inte klarar av utbildningen, alternativt att man sänker kunskaps- och färdighetsmålen, och då får vi förvisso många sjuksköterskor, men tyvärr också, många bristfälliga sådana. Jag tror att man för att åtgärda detta måste tänka både akut, och långsiktigt.

Den akuta lösningen är att ha en akut avdelning, som man öppnar upp de dagar då det är extremt patienttryck. Man får då kalla in sköterskor med kort varsel, i utbyte mot rejäl ekonomisk kompensation.

På lång sikt är det inte hållbart, då man inte klarar av att jobba extra i all evig tid. Så vi måste på något sätt också utöka utbildningsplatserna, utan att samtidigt tappa kvalité.

Det betyder att man måste göra yrket mer tilltalande, vilket består i ytterligare två delkomponenter. För det första behöver man se över arbetstiderna. Dels antalet timmar, och hur de är fördelade. Idag är det inte ovanligt att man varannan dag jobbar kväll-dag, vilket innebär att man varannan dag går av 22.00 för att sedan vara tillbaka 07.00. Det är inte hållbart i längden.

Det andra man måste se över är lönerna, och då inte ingångslönerna, utan löneutvecklingen. Som det ser ut nu har nyexaminerade sjuksköterskor ca 25 000 kr i ingångslön, att jämföra med läkare som ligger omkring 30 000 kr.

Då bör man ta i beaktande att läkarprogrammet är 5,5 år (6 år i resten av Europa), jämfört med sjuksköterskeprogrammet som är på 3 år. Så det skiljer sig alltså inte markant i ingångslön, men desto mer vad gäller löneutvecklingen.

De största löneförhöjningarna inom läkaryrket ses när man kommer upp ett trappsteg på den definierade kompetenstrappan; AT-Läkare, ST-Läkare, Specialistläkare, Överläkare etcetera. Det är enklare att motivera varför en person som har en strukturerad fortbildning, med tydliga utbildningsmål, ska få en löneförhöjning, än någon som inte har det.

Det är desto svårare att med pengar avgöra hur mycket mer en person är värd, baserat på hur länge den har jobbat, då antalet yrkesverksamma år inte nödvändigtvis är likhetstecken med yrkesskicklighet. Som det är nu finns det diverse specialistsjuksköterskeutbildningar, men detta kan utvecklas mycket mer.

Just nu är det på flera avdelningar runtom i landet ingen skillnad på arbetsuppgifter, vad gäller en nyexaminerad sjuksköterska, kontra en specialistsjuksköterska, och då kan man fråga sig vad poängen med det hela är.

Det får ju inte mynna ut i att man går en vidareutbildning, bara för att man ska ha ett examensbevis och kunna kräva högre lön. Rätt gjort kommer man med utökade trappsteg i en definierad kompetenstrappa, dels kunna ta sig an andra typer av arbetsuppgifter vilket utvecklar vården, samtidigt som man enklare kan motivera löneökningar.

Dessa båda saker i kombination skulle kanske kunna göra yrket mer attraktivt, vilket i sin tur leder till fler utbildningssökande med bra akademiska kvalifikationer.

Ahmed Al-Wandi