Marcus Birro: Vänner i Malmö, varför är ni så tysta när er stad skjuts i bitar?
"Anders Ygeman står i teve och erkänner att polisen i Malmö bitvis överhuvudtaget inte haft läget under kontroll. Alltså laglösa zoner."
Jag gillar författaren Kristian Lundberg. Han har skrivit mycket om Malmö, om kärlek, om att degraderas till en kropp på ett nedbrytande jobb, om fattiga människor, om bakgator och tidiga förmiddagar vid blåsiga torg en liten bit utanför centrum. Han har bland annat skrivit den hyllade boken Yarden.
Jag tänker på honom när jag läser om ännu en skjutning i Malmö, denna gång i centrala delen av staden, i en park nära vattnet som jag själv brukar ta mina löprundor i när jag är i Malmö för att arbeta med boken om föredetta fotbollsproffset Mats Masse Magnusson som jag skriver just nu.
Jag skulle så gärna vilja läsa en text om hur han ser på allt det som händer i hans stad. Han kan den utantill. Han är en del av den. Han skriver själv någonstans hur Malmö snirklar sina motorvägar och järnvägsspår genom hans kropp och stadens utveckling är också hans. Stadens avveckling är också hans. Inbillar jag mig.
Jag var i Malmö 1995 och möttes av en död småstad med sandiga gator och stängda butiker. Malmö var en håla på den tiden. Sedan dess har allting hänt.
Staden har fostrat Sveriges största superstjärna alla kategorier, fotbollslaget har mött Juventus i Champions League och bron till Köpenhamn har skapat både framtidsutsikter, drömmar och en slags kontinental känsla som landets två andra större städer knappast kan skryta med.
Men under den här tiden har också väldigt mycket hänt och eftersom att det är i Sverige det skett så har det skett under den mediala och politiska radarn. Inrikesministern Anders Ygeman står i teve och erkänner att polisen i Malmö bitvis överhuvudtaget inte haft läget under kontroll. Alltså laglösa zoner.
Tunga uppgörelser med tunga vapen där allt fler människor får sätta livet till. Samtidigt jagas en polis på sociala medier för att han berättar hur hans verklighet ser ut. Han får förvisso också stort stöd, men hans verklighetssyn blir ändå ifrågasatt. Hans motiv misstänkliggörs. Hans avsikter släpas ner i de korrektas gruva och bankas till de formas till de fiender som de korrekta behöver för att begripa världen.
Jag har precis inlett en relation med staden Malmö. Jag tycker mycket om staden. Det är en vacker och lite karg stad som vuxit snabbt och våldsamt under relativt kort tid. Men jag efterlyser invånarnas egna berättelser. Jag saknar staden Malmös vrede, invånarnas rädsla, deras ilska, deras förtvivlan. Var är den?
För det kan väl inte vara så att ni gått och bli vana vid skjutningarna?
Jag tror det värsta som kan hända är att människor i en utsatt stad helt enkelt ger upp, blir apatiska, slutar bry sig och bara håller käften mitt i allt kaos.
Så, Malmö. Hur tänker ni om det som händer i er stad?
