Marcus Birro: Kvinnor ska inte behöva vara rädda när de går hem från krogen
"Jag talade med en ung kvinna på redaktionen för en tid sedan. Hon berättade att många kvinnor gör upp planer redan innan de går ut, hur de ska ta sig hem utan att riskera att bli utsatt för saker".
Vad är sanning? I Sverige 2017 är sanningen satt på undantag. Många skriker högt om att det inte finns någon sanning. Det är upp till var och en att hitta sin egen sanning.
Det som är sant för mig kanske inte ens är grus värt för dig. Så därför kan jag promenera rakt över dig om du står i vägen och hävdar att något du tror på skulle vara mer sant än det jag tror på.
Det är som det är.
Den nya tekniken har erbjudit människor flera nya, stora fönster mot en verklighet som länge etablerad media och politiker gemensamt haft egna, patenterade fönster att släpa fram folket till.
Sedan har de tryckt era ansikten mot de där fönstren och sagt:
”Så här är det. Så här ser verkligheten ut. Så här är världen uppbyggd. Detta är inte vår version av sanningen, detta är sanningen. Fattar ni? Detta är vad vi menar med er verklighet.”
Detta med brott och straff är intressant. Samhället dignar under de svarta frukter som är fördomar om vem och vilka som begår brott. Sanningen sätts på undantag. Etablerad media beskyller alternativ media för att inte ens vilja befatta sig med sanningen trots att man själv tigit, ljugit och vägrat skriva om sådant som inte passat in i deras agenda.
Enligt en ny rapport från BRÅ (november 2016) har sexualbrotten mot kvinnor ökat. Under 2015 utsattes 129.000 kvinnor för olika typer av sexualbrott. Man kan ju misstänka att det så kallade mörkertalet här är rätt stort. Jag är säker på att det finns kvinnor som inte ens orkar anmäla att de blivit utsatta.
Det är ungefär här feministen i mig vaknar till liv efter en tid i dvala.
Så länge det patriarkala förtrycket följer den klassiska mall som lärs ut på Södertörns Högskola är det inget problem. Men när förövarna inte är vita, medelålders, heterosexuella kristna män längre kommer teorierna i konflikt med verkligheten. Då blir snacket om ”sanningen” extra intressant.
Jag vet inte sanningen bakom de ökade sexualbrotten mot kvinnor. Men jag vet en sak. Jag har inga problem överhuvudtaget att som man ta ett kollektivt ansvar över det här. Jag ofredar ingen. Jag är man. Jag råkar dessutom (förlåt mig Gudrun Schyman) vara medelålders, vit, kristen och dessutom heterosexuell.
Jag både vägrar befinna mig i skottlinjen för feministernas korseld, och jag vägrar hålla käften rörande de faktum att nästan 130.000 kvinnor 2015 anmälde att de blivit sexuellt ofredade.
Jag talade med en ung kvinna på redaktionen för en tid sedan. Vi talade om utelivet och om detta att gå hem från krogarna och så där. Hon berättade att många kvinnor gör upp planer redan innan de går ut, hur de ska ta sig hem utan att riskera att bli utsatt för allt från drängfulla killgäng eller ännu värre saker.
Då har ju rädslan fått spelrum. Då har ju redan rädslan till viss del tagit över deras vardag.
Om det är så (och förlåt mig för att jag är typ sist med att haja detta) att kvinnor är rädda för att gå ute om kvällarna (och med 130.000 anmälda brott på ett år är det inte konstigt om de är det) har jag faktiskt ett ansvar som man att fördöma det.
Inte för att jag är en del av problemet. Utan för att jag vill vara en del av lösningen.
Eller helt enkelt för att jag är en människa.
